Follow on Bloglovin

Skitnöjd!

Uppdatera bloggen har ju inte riktigt varit min grej de senaste månaderna/åren. Men för er som ändå läser och som dessutom har (planer på att skaffa) hund så kommer ett inlägg till er.
 
Bytte foder på Sally för några veckor sen. Leveransen med hundmat från tyskland kom aldrig som förväntat och skickades istället direkt till postnords lager som inte kör ut paket under 20 kilo och som jag inte har någon möjlighet att hämta ut. 18 kilo otymplig kartong utan handtag att bära i är inte mycket att hänga i julgranen så att säga. Så istället begav jag mig bort genom slottskogen och gjorde mig en visit på GG's hund och katt (älskar't). Frågade självklart om personalen hade mush vaisto eftersom jag hört mycket gott om fodret. Och gick därifrån med tre kilo mush för att invänta på leveransen som aldrig kom. Slutade med att jag nu köpt 15 kilo mush sedan i början på mars och jag är så nöjd! Sally också kan jag lova. Även om hon började äta med riktigt fin aptit när hon fick sig en ny pojkvän och allt så är det ingenting mot hur hon äter idag.
 
Inte bara är det enkelt att dosera utan nu håller hon även vikten på bra mycket mindre foder än tidigare. Hon har fått helt underbar päls, sitter och halvt om halvt skriker när jag lägger upp maten åt henne både morgon och kväll. Pojkvännen är dessutom så pass avis över hennes fina mat att han tvärvägra äta sina torrfoderkulor om inte han också får lite "kött" i maten. Och magen som tidigare varit väldigt kaos är idag helt återställd och varje hundägare med kärlek till sina djur vet hur det känns i mammahjärtat när det är fina och små bajskorvar.
 
Det enda negativa med det hela är att det tar upp en jäkla massa frysplats och ingen extrafrys har vi heller. Halvdyrt är det också, då kilopriset ligger på 55:-. Men aldrig någonsin vill jag byta foder på min underbara tjej igen. Hon förtjänar detta och det är inte ofta man ser en hund så glad över lite mat - åtminstone inte henne.
 
På roccos våtfoder (spannmålsfria varianterna) krävdes det 800 gram om dagen för att hålla vikten. Nu får hon 500 gram om dagen (20 mush bullar totalt), är nästan på gränsen till "tjock" och har fått betydande mer muskelkonturer än tidigare. Jag är överlycklig, hon är överlyckligare och svärmor är så sjukt glad över hur hon lagt på sig och mår som en prinsessa. 
För att läsa mer om fodret så surfa in på https://www.mushbarf.com/sv 

Jag är hans och han är min.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle stöta på när jag åkte ner till Köpenhamn/Kreta för 26 veckor sen. Men jag fann något så jävla oslagbart bra. Något som gav mig ett nytt perspektiv på livet och som faktiskt fick mig att överleva det värsta i alla lägen. Ett halvår har gått sedan dess och jag är något så fasligt kär. Inte på det där pirrande sättet utan det där sättet som får det att kännas som normalt tillstånd och som något jag verkligen inte hade räknat med. Jag föll pladask de där dagarna och nätterna vi spenderade tillsammans, även om det var så långt ifrån mina och dina planer gick. Det var kul och skulle egentligen bara gå över efter resans slut. Det växte sig bara starkare.
 
Jag fann det jag sökte när jag fann dig, ett stadigt hem och en stadig familj att luta mig mot som accepterar mig precis som jag är och dessutom faktiskt tycker om mig för den jag är. Jag trodde inte det skulle ske, jag var allt annat än redo för det också. Ensam är stark, eftersom ensam måste. Men nu är jag hemma, och jag mår bra. Jag har mig ett jobb jag trivs på, jag har lagt så mycket skit på hyllan och när jag blickar framåt är allt jag ser honom. Speciellt hans ögon, som granskar mig uppifrån och ner och inte slutar kolla någonsin. Speciellt hans leende när han blir väckt med ett "hej snygging" på morgonen. Och speciellt hans andetag i min nacke när jag ska sova. 
 
Han är en värld jag inte utforskat ännu, men när jag väl får honom igen. Är han den världen jag troligtvis aldrig kommer släppa taget om. Han är som jag, eller så är det tvärt om. Men vi är starka, och vi lever trots att vi är ifrån varandra. Tillsammans blir vi oslagbara! 
 
Får väl dessutom passa på att jag har den bästa svärmor'n och extra jycken jag kunde önska mig och Sally. Med vänliga hälsningar från Göteborg!

Today is gonna be a good day to fall in love!

Om man tittar tillbaka på den personen jag var för bara ett år sedan ser man mest något väldigt trasigt, utan självförtroende och någon som helst självkänsla. Det var bara den typen av människa jag var på den tiden. Men sen ser man också hur fort utvecklingen av mig som individ faktiskt kommit, och jag kan inte säga att jag är helt nöjd med förändringen än. Men jag är en bra bit på vägen.

Efter det att jag faktiskt lämnade honom och började göra något eget tog det ett tag för mig att anpassa mig till den nya verkligheten. Jag var fortfarande så rädd för att vara ensam och jag visste inte riktigt hur jag skulle överleva. Men jag vet också att jag gjorde helt rätt val när jag gick vidare och skapade mig något eget, något nytt och fräscht. I två månader bodde jag kvar i Västervik efter det, jag hann flytta hem till mamma igen och jag kände rent allmänt att det inte fanns någon plats för mig i den stan. I kalmar gick allt åt helvete efter det men det var bara jobbigt i korta perioder och även om jag ville dö där ett tag gick det över. Men sen insåg jag också att skulle jag flytta tillbaka med mamma nu när hon ska tillbaka, hade jag inte riktigt haft någon trygg vardag igen. Jag hade knarkat, supit och knullat runt - för att det är den enkla vägen att gå. Och jag vet mycket väl hur odräglig jag blir!

Istället valde jag att flytta upp till Norrland, för att kunna behålla min älskade bästa vän och livskärlek. Och hon är trygg nu, hon trivs och hon är glad. Vilket betyder att jag är det, för när hon mår bra - gör jag det också. Det enda som känns jobbigt just nu, är det faktumet att mamma är 90 mil ifrån oss. Mamma, som på senare tid blivit min trygghet och min oändliga kämpe är inte så oändlig. Men hon kan inte ta hand om mig längre, hon klarar inte det i det långa loppet. Men ack så stark hon blivit, och vilket fantastisk människa hon utvecklats till av att bara hänga med i svängarna. Idag accepterar hon mig precis som jag är, vilket hon inte gjorde för ett år sedan. Vilket kanske inte heller är så konstigt, men tanke på omständigheterna kring hela mitt förhållande med den där och det faktumet att jag valde droger över livet. När jag skaffade mig Sally valde jag livet över drogerna, jag valde henne framför mig själv och jag tog för första gången någonsin något ansvar för ett annat liv.

Jag kan helt ärligt säga att jag mår bra nu, för första gången på så länge. Och mycket av det är tack vare de fantastiska människorna jag åkte till Grekland med i September/Oktober. Det var en välbehövd resa även om jag mestadels faktiskt är ganska tråkig som människa och inte riktigt orkar hänga med alltid. Det pirrar av lycka, i hela kroppen och det är något jag inte känt på riktigt innan.
 
Och även om hela familjen gått i splittror så hoppas jag för allt i världen att min bror återhämtar sig och lyckas bygga upp det liv han förtjänar. Jag hoppas att min syster finner livsgnistan och går vidare och jag hoppas att min mamma orkar kämpa lite till. Jag mår bra nu, ni behöver inte oroa er för mig. När jag kan, så ska jag återgälda allt. Jag ska fixa de problemen jag skapat, och jag ska se till att hjälpa er så som ni hjälpt mig och framförallt Sally. På något vis, så hatar jag era brister just för att jag älskar er. Samtidigt hatar jag mina egna brister, för att jag är inkapabel till att älska mig själv till den gräns att jag faktiskt trivs med att vara just mig. 

Ibland måste man bara omprioritera livet lite, jag gjorde väl det en del av flytten till kalmar. Men efter att åter igen ha sett vad livet har att erbjuda så fick jag välja, och jag tog det mest självklara valet. Det valet som faktiskt kan ta mig någonstans i livet. Men om kvällarna kommer ändå känslan av att jag vill krypa upp i någon speciells famn och bara njuta av den trygghet och närhet han gett mig. Det är lite av en underbar känsla, att titta på någon och känna att man har alla chanser i världen att inte förstöra sitt liv helt totalt utan bara leva livet, för imorgon kan det ta slut. Det är så han får mig att känna och det får mig att tänka att han är underbar som ens tittar tillbaka. För imorgon kan det vara slut och idag har jag alla chanser till att välja att vara glad över det jag har!

Du är den finaste jag mött!

För bara någon månad sen satt jag här och mådde så jävla dåligt. Men nu ser jag mer och mer fram emot att gå upp varje morgon, det tynger mig inte längre att vakna upp. Det tynger mig inte heller att gå ut, att vistas bland människor och göra saker. Det tynger mig inte heller att se världen ur olika perspektiv, så som jag aldrig gjort tidigare. Idag är helt enkelt världen jävligt vacker, och det kan bero på att du ligger i mitt knä och snarkar just nu. Du var exakt vad jag behövde, och du kom när jag behövde dig som mest. Jag älskar dig min halva husky, du är underbar!
 

This time I got it!

I onsdag flyttade en underbar liten husky/schäfer-blandning vid namn Sally in hos mig, en hund jag blev bästis med från dag ett. Idag tycker jag om att se oss som ett team, vilket jag tror hon gör också. Jag är hennes allt verkligen, och vi passar så sjukt bra ihop vilket har gjort det hela väldigt lätt med tilliten till varandra. Hon har inte ens bott med mig i en vecka och hon följer varje steg jag tar. 

Sally älskar att springa lös, äta godis och gosa i soffan. Hon kräver otroligt mycket motion och psykisk träning varje dag, så vi kör på att springa lös i skogen några timmar varje dag. Samt även promenera i koppel på det. Hon har verkligen ändrat hela min tillvaro. För en vecka sen var jag fortfarande lat och seg. Idag älskar jag att gå ut, vilket väder det än är för vi behöver det. Inte för att hon måste ut och kissa enbart utan för att vi båda mår så himla bra utav det. Vi har kul på våra promenader trots allt. Och min förkylning har faktiskt lagt sig sedan hon flyttade in!

Är så otroligt glad över att hennes förra ägare valde just mig. Tror till och med att jag var den första som hann svara på annonsen. Och en halvtimme senare efter att exhusse ringt upp mig fick jag träffa henne för första gången förra söndagen. Bestämde mig för att hon skulle få provbo hos mig på en kvart och redan i fredags bestämde jag mig helt och hållet att hon ska få stanna hos mig. Vilket jävla kap hon är alltså!

23,3 km gjorda idag, men det är knappast nog utan vi har två promenader kvar, så det är dags att sätta fart nu. Dags att springa av sig lite igen tror jag allt, kanske jaga några snöbollar också. Bara för att vi kan!
Jag ♥ Sally = förevigt!

lång tid, lång väg.

Det är så mycket som förändrats på senare tid. Ensamheten skrämmer mig inte längre, likaså har det blivit lättare att ta kontakt med nya människor. 2015 blir nog trots allt mitt revolutionsår. Kanske svårt att säga nu när bara några dagar på året gått, men jag ser fram emot att göra någonting för första gången på väldigt länge. Nästa vecka börjar jag trots allt skolan, något jag fortfarande var kluven på om jag ville göra för en månad sen.

Ska helt ärligt bli skönt att göra någonting, att sitta i soffan har gjort mig mer eller mindre dum i huvudet den senaste tiden. Men trots mitt sofflut så har tiden sprungit iväg så fort och på något sätt har måendet skjutits till toppen.

Jag ser fram emot någon månad med snö då jag behöver gå till skolan till och med, jag ser fram emot blasket för att sen fyller jag 21, jag ser fram emot värmen i sommar, löga beach party, Tess och alla andra vänner. Jag ser fram emot att skaffa nya sådana dessutom, bra sådana. Men det jag ser mest fram emot är ändå att finna mig själv, att ha en sådan självklar bild över vem jag själv är eller vem jag kan vara vore underbart. Jag vill inte längre leva mitt liv olycklig och jävlig. Vill jag ha världen ska jag fan fånga den!
Det bästa av allt är att jag äntligen känner mig fri! Något jag förlitat mig på ska göra mig lycklig så länge är inte längre här och det känns bra. Jag vet att jag förstörde det bra som fanns, så nu har jag släppt taget en del. Jag öppnar ögonen och ser mig i nya perspektiv, medan andra blundar allt hårdare!

Jag var lika mycket knarkare innan som nu!

Hej kära Polisen i Västervik. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här eftersom det troligtvis kommer bli en del svordomar och hat från mig sida, med all rätt dessutom.

Till att börja med vill jag bra fråga om ni trivs på jobbet, med jobbet och vad ni gör med människor? Kan ni sova om nätterna i tron om att ni gjort något bra för sådana som mig och 1 miljon andra människor i det här landet när ni tvingat oss till urintester och sedan kastat på oss böter efter böter? Tror ni att det är ett förebyggande sätt mot narkotika genom att spotta och slå på de svaga i samhället?

Jag vet att om ni inte vore så rädda för farbror blå själva hade ni inte sagt såhär. Ni bestämde er alltså för att läsa till det yrke ni är mest rädda för, vilket jag anser är rätt svagt och patetiskt gjort utav er. 

Jag vill berätta en del av min historia så kanske ni kan förstå att ni kan komma och knacka på min dörr när ni vill, men kanske inte borde göra det av välvilja.

Min pappa brukade vara ett sadistiskt svin. Jag var 7 när jag blev ensam, min syster tog upp all min mammas tid och jag blev ett barn som fostrade mig själv. Jag var 9 när jag blev så mobbad att jag bytte skola två gånger inom loppet av ett halvår. Jag fortsatte vara utfryst och mobbad och slagen genom hela min skoltid. Jag var 13 när jag hotade med självmord första gången, för jag var så trött på att leva ett liv ingen annan ville involveras i. Dem kunde ju trots allt få skabb och mängder av andra sjukdomar jag tydligen var besmittad av. Så jag fortsatte vara ensam... När gymnasiet började hamnade jag i en klass med självupptagna fittor rent ut sagt. Fittor som snackade skit bakom min rygg trots att de inte visste mer än mitt namn. 2 månader orkade jag gå på Västerviks gymnasium innan jag inte klarade av att gå utanför dörren längre. Jag var rädd för att fortsätta utstå allt det som tyngt mig större delen av mitt liv.

Då blev jag kastad till bup igen fort som fan, kanske ska påpeka att första gången jag gick där så lyssnade inte den tjejen alls på vad jag hade att säga. Det var väl säkert bara lättare att försöka ta tag i mitt problem om att jag inte kunde gå till affären själv när det fanns så mycket större problem både hos andra och mig som skapade mina små problem. 3 månader gick jag på BUP 2007, tre månader sedan kunde de inte hjälpa mig mer. 2010 blev inte bättre, fem gånger träffade jag den nya tjejen innan hon inte kunde hjälpa mig mer. Och då ska vi inte tala om hur många lärare, skolsköterskor och kuratorer jag pratat med under åren. Som inte har kunnat hjälpa mig med mitt problem.

Jag flyttade till slut härifrån och började på gymnasieskola i Kalmar. Och även om allt var bättre där, så var jag så skadad av alla tidigare år av självhat och mobbing att jag inte fixade skolan där heller. 29 November 2011 sjukskrevs jag och fortsatte vara sjukskriven under två års tid. Men dem kunde inte hitta något fel på mig, jag var väl bara vanligt tonårsdeprimerad eller något. Men de började medicinera mig, och när inte det första fungerade så fick jag två nya mediciner utskrivna. För varje medicin som försvann uppkom två nya. På all denna blandning bestämde jag mig för att ta mitt liv, jag skulle ju ändå aldrig bli lycklig eller få må bra. Benzo, zopiklon och mängder med ångest och orsdämpande hade jag. Varav fyra var narkotikaklassade, innan jag ens hade fyllt 18.

19 April 2013 hittade jag cannabis. Tre bloss räckte för att jag inte skulle stoppa i mig mer mediciner, jag hade hittat en enda medicin som kunde hjälpa mig på alla dem plan som annars 6 tabletter fick hjälpa till med (som inte ens funkade, blev bara mer apatisk och mer "såsig i huvudet"). Jag kunde lé och skratta på riktigt för första gången på så länge jag kan minnas. Dem tre blossen räddade mitt liv!

Och nog fungerade mitt "vardagsknarkande" allt, jag fick vara lycklig i ett helt år innan ni tog allt från mig. Och nu sitter jag här, utan framtid med en prick i registret och ni tror att ni har räddat mig? Ni gjorde mig bra mycket mer kriminell än vad jag egentligen var. Allt för att lagen säger att knark är bajs, och ja det är det till stor del men mitt ständiga överdoserande som blandades med alkohol, det var lagligt. Men cannabis är så mycket mer än bara knark, dess medicinska egenskaper används i över halva världen men i Sverige är jag kriminell för att jag är en funktionsduglig människa. Och ni gnäller för att jag puffar, mår bra och äntligen börjar sköta saker jag aldrig tidigare har skött. Saker som fått mig att må superdåligt har jag kunnat göra utan någonsom helst oro i kroppen tack vare cannabis. Jag var någon med drömmar och ambitioner och hopp innan, det tog ni från mig när ni i Juni bestämde er för att sparka på mig när jag låg ner.

Vill bara fråga er om ni verkligen känner er nöjda med hur ni förstör folks liv för lite mer lön i fickan? Är det verkligen värt att sparka på missbrukare och brukare bara för att de stoppar i sig något du aldrig göra? För let's face it, ni vet ingenting om knark!

Avkriminalisera cannabis!

Jag vet vad jag har kvar att göra, vad jag måste kämpa för och vad jag har att tacka mitt liv för. Jag brukade inte ses som kriminell innan staten gjorde mig till vad jag är idag. Idag finns det mängder med anteckningar och papper hos polisen som säger att jag är någonting jag inte egentligen är. Jag är ett offer, för att jag väljer mitt liv framför en lag som inte gör någon nytta. Jag är ett offer, för att jag inte har någon som helst rätt att välja mellan liv eller död. Jag får inte leva, för det innebär att jag brukar cannabis. Och jag får inte begå självmord för då blir jag en börda för samhället. Så hur ska vi kompromissa det här? Ska jag sluta ta en olaglig medicin och ta livet av mig eller ska jag vara en fri människa med alla möjligheter framför mina fötter? Det är inte mig det är fel på, det är staten.

Man tycker ju att "inget offer - inget brott" borde gälla, att man är fri till att göra vad som är bäst i ens eget liv. Men det fria valet är inte alltid så fritt. Borde det inte ingå i mänskliga rättigheter att bruka något som gör en funktionsduglig som människa?

Efter en halvtimme på missbrukarcenter under förmiddagen idag så fick jag höra något nytt. Det är tydligen tekniskt bevisat att två människor från okänt ursprung ska ha dött av cannabis. Det gör det tydligen till en livsfarlig drog och något man uppenbarligen kan dö av, för det har några obduktioner på två människor visat. Men detta är alltså två av flera miljoner som dagligen brukar cannabis. Känns inte det lite propaganda över det hela? De första två människorna som dött utav cannabis någonsin har alltså dött av en överdos av hascholja. Mer än så hade inte min behandlare att berätta eftersom det inte hade kommit ut mer information om dessa två.

Jag går två gånger i veckan på missbrukarcenter och pratar om mitt fruktansvärda bruk av cannabis. Även min behandlare har själv sagt "hasch är ju inte ditt största problem i livet". Mycket riktigt, propaganda är! Jag väljer själv att stå upp för mig själv, genom att säga det högt så att alla hör både genom tal och mängder med urinprover. Jag vägrar sluta bruka någonting som "kan ta mitt liv" när det varken kan göra det eller ger mig några jobbiga biverkningar. Jag vet väl ändå allt om biverkningar och har verkligen råkat ut för den värsta sortens sådana.

Jag vet inte hur många ungdomar som idag kan säga att de är beroende av något narkotikaklassat som läkare varje dag väljer att skriva ut. Men dessa ungdomar har heller ingen aning hur svårt det verkligen blir att sluta mata i sig statens lagliga knark när det väl gäller. Ungdomarna vet inte varken hur de kommer påverkas utav långtidsanvändning eller hur jobbig tiden kommer se ut med mängder med biverkningar efteråt. Grattis, det här är vad du själv åstadkommit. Det är ju trots allt ditt eget fel att du som 16 åring blir beroende utav sömntabletter som du inte ens borde få utskrivet. Det är ditt eget fel att du blev sjuk från början så du ens behövde detta, så därför väljer jag som läkare att skriva ut ännu fler mediciner som ska hjälpa dig i en kamp mot biverkningar. Det är ditt eget fel att du försökte men inte nådde enda fram, därför behöver du nu försvinna från systemet så jag skriver ut lite mer knark till dig. Det är trots allt ditt eget fel när du ber om nya mediciner för att de tidigare inte fungerar. Allt är ditt fel, och enbart ditt för att du tror att du är värd något i det här samhället. Allt är ditt eget fel, för du är ingen och saktar värde. Så vem fan är du? Lilla jävla dödsknarkare!

Hemma!

Det lite tråkiga är att "kompis" lämnade mig på ett hotellrum i Göteborg. Men jag säger hellre Göteborg än Ibiza alla dagar i veckan! Det bästa är att få vara hemma i min egen lilla bunker igen!

Än är inte min spirituella resa klar dessvärre. Så jag fortsätter plöja mig framåt, för jag måste!

All tur i världen!

På något konstigt vid har allting flytit på så sjukt bra den senaste tiden. Bortsett från lite depperioder då och då så är jag rätt nöjd faktiskt. Det kan också bero på det sjukaste någonsin...

Förra måndagen så ringde kompis och sa åt mig att ställa in alla planer inför de kommande veckorna så det är exakt vad jag gjorde. Åkte upp till Norrköping och sedan vidare till Köpenhamn. Spenderade en hel kväll i Cris med röka och trevligt folk innan det var dags att inta hotellrummet för natten.

Dagen efter så drog vi oss vidare mot Hamburg och Amsterdam där vi var fram till i Tisdags. En natt till i Köpenhamn och nu har vi varit på Stenungsundsbaden i två nätter för att sedan bosätta oss i Göteborg över natten för att förhoppningsvis dra oss vidare mot Ibiza imorgon.

Jag har sett så sjukt mycket av allt just nu. Och det känns så otroligt skönt i hjärtat att det fortsätter gå framåt trots att jag står still. Men jag saknar min säng, och honom. Hemkomst: oplanerat!

Till alla slavar!

Jag skulle vilja vara fri, vara fri nog för att ha rätten till mitt eget liv. Men istället anses man vara en fara för sig själv och kastas in och ut på psyket där man proppas full med läkemedel som inte alls hjälper och istället bara förstör mer. Biverkningarna av alla dessa mediciner som enligt läkare ska göra en friskare har fått mig att vilja ta livet av mig mer gånger än någon kan räkna. Medicinerna hjälper för stunden men i det långa loppet tappar man bort allt, inklusive sig själv. Man blir som en zombie som bara gör det man måste om dagarna för mer än så orkar man inte med. Man får ingen energi utav det man stoppar i sig varje dag. Och man fortsätter stoppa i sig all skit för att man inte orkar veta bättre. Man blir en slav i samhället.

För oss som hittat något som faktiskt hjälper blir det böter och tvångssamtal på missbruk kliniker och urinprover varje vecka för att se att vi inte fortsätter. Vi fortsätter vara slavar i samhället och måste lyda alla lagar då vi kan skada andra med vårat beteende. Men vi som inte hade levt idag om vi hade fortsatt med alla dem mediciner som enbart gav biverkningar efter biverkningar, vi då? Jo, istället skrivs nya mediciner ut med liknande kemiska substanser som det tidigare preparatet. Vi matas med höjande ord som "det blir bättre" och "du måste kämpa". Men var ska man hitta kämparglöd när man inte längre har rätten att få bestämma vad man vill göra med sitt eget liv?

Jag har aldrig skadat någon annan innan, under påverkning eller efter. Aldrig har jag skadat någon annan än mig själv som jag så gott får höra varje gång. Men mina substanser är inte okej för att jag självmedicinerar... för att jag faktiskt hittat någonting som hjälpt mig hitta livsgnistan efter 13 år av psykisk nedstämdhet. Det är inte okej för mig att hålla mig frisk där lagar säger att man ska fortsätta vara sjuk om man en gång blivit det. För i samhället måste man vara frisk hela tiden, annars är du ingenting värd.

I ett system där man som arbetslös eller låginkomsttagare är värd så mycket som ingenting kastar åklagare ut böter som om det vore godis. Jag undrar om systemet är gjort för att man ska sälja sin kropp eller knark för att få ihop dem pengarna dem kräver. För jag menar, hur ska någon utan inkomst helt plötsligt betala X antal tusen i böter inom 45 dagar. När man vet att det slutar med att man inte längre kommer kunna betala hyran och äta sig mätt om dagarna enbart för att man väljer att använda sig av cannabis för att vara en funktionsduglig människa?

Jag har aldrig skadat någon pågrund av mitt val att börja röka. Jag har inte ens skadat mig själv som alla finare människor verkar tro. Men med hjälp utav läkares oändliga lista med läkemedel så var det enkelt att ha ett självskadebeteende varje dag. För vem orkar med att leva ett liv som man inte har rätten till? Vem orkar finnas i ett system där man är smuts? Vem orkar se ljuset i framtiden när man måste fortsätta gå på statens lagliga knark för att vara accepterad som människa?

Jag väljer livet, tack vare cannabis. Och är det fel av mig så lås inte in mig på psyket nästa gång jag vill ta mitt liv. Jag vägrar vara en slav i mitt eget liv. Jag hade inte rätten att bestämma om jag ville födas, då borde jag åtminstone ha rätten att ta mitt eget liv om jag vill det. Ingen ska behöva stanna på denna jord för att någon annan säger det. Du föddes med en fri vilja, använd den.

Sånt som händer.


Har spenderat dagen tillsammans med mamma som storhandlat åt mig och tagit hand om mig medan jag legat i hennes soffa och tyckt synd om mig själv för att jag har mensvärk.

Ligger hemma i min egen soffa nu. Med tända ljus och choklad i mängder. Har laddat upp med Anger Management och tjejfilmer i mängder bara för att jag inte kunde övertala bästis att komma till stan i helgen för att leka med mig. Äsch, tjejfilmer är ett helt okej alternativ ändå och med tanke på hur mycket mat jag har hemma så har jag ju något att tröstäta på lite när jag vill.

400:- att leva på fram tills jag får mina pengar i Juni gör livet ganska begränsat ändå. Bäst att bara stanna hemma, sluta röka och lägga pengarna på godis istället får det bli helt enkelt.

Men snart tar mina gurls i Kalmar studenten och veckan efter så blir det Ullared och förjävligt mycket shopping tillsammans med bästis och hans familj + vänner. Så att leva snålt nu är det bästa alternativet för more happy shopping senare.

Så mycket roligheter som händer framöver att jag snart spricker om tiden inte går fortare. Mår ju bra nu för fan, så då borde allt roligt hända på en och samma gång så jag håller mig glad. Lika bra, livet blir så förbannat trist när man är deprimerad och hatar sig själv.

Borta bäst men hemma bra!

Har knappt varit hemma sedan i Onsdags. Då sprang jag på möten och efter det så satte jag mig på bussen för att åka till bästis. Hade två astrevliga dagar och sen åkte jag hem igen en snabbis för att sedan åka upp till Gissebo där fotograf och Jossi var. Blev många fina bilder och jag fick faktiskt känna mig nästan snygg där en stund.Åkte sedan tillbaka till bästis på kvällen och har inte gjort så mycket annat än att sola, festa, sova och äta. 
 
Bakis var jag igår kan jag lova, bästis med. Så dem fyra timmarna jag var vaken sammanlagt spenderade jag med att antingen halvsola i solen eller äta mat. Idag har jag inte gjort mycket annat än att plocka i ordning här hemma och chillat i soffan. Känner mig faktiskt fortfarande bakfull konstigt nog. Men det är en lite mysig känsla det också, händer ju trots allt väldigt sällan.
 
Imorgon åker jag hem igen, kommer bli tråkigt faktiskt. För då blir jag plötsligt av med någon att prata med. Men så fullt upp den här veckan... Så fullt upp verkligen. Flytt på lördag, så dags att börja packa nu! Längtar!
 

Rätt åt dig, snorunge!

Ludwig von Aldén Lindborg är bland dem käraste i familjen. Den nio år gamla phalené hanen har alltid varit oss väldigt kär. Och för första gången någonsin har han idag gjort ett utfall med mig som ledare. Men med tanke på omständigheterna tycker jag faktiskt att han agerade som han borde gjort, han är en hund och lever konstant med sina djurinstinkter.
 
När jag nyss var ute och gick med honom mötte vi på ett gäng kaxiga snorungar i tioårsåldern, som både flaxade med armarna, skrek och sa "vilken ful hund du har!" direkt riktat mot mig. När Ludde sedan gick till attack mot tjejen som stod med ena armen i midjan och yttrade sig om helt oväsintliga saker hann han inte ens komma en helmeter nära henne innan hon backade och började gråta. Jag gick vidare som om ingenting hade hänt, för tekniskt sett hade det ju inte det. Han hann inte bita henne, vilket han antagligen inte hade gjort heller. För sådan är han inte, han gillar att skrämmas. Och är de det han behöver göra för att få respekt så visst, fine by me.
 
När ska barn lära sig att respektera djur på ett sätt som dem förtjänar?  Ludde hade inte gjort henne någonting alls innan, och hon var bara tvungen att visa sig cool inför sina polare. Well, från varken hennes vänner, mig eller Ludde kommer hon få någon respekt. Man ska inte visa sig respektlös inför något man är så rädd för från början, och hennes tårar skänkte mig inget annat än ett glädjeskratt.
 
Jag hoppas att hon och hennes vänner lärde sig något idag, och att dem fick det klart för sig att man inte kan skrika, vifta med armarna och lägga taskiga kommentarer gentemot en hunds ledare. En hund skyddar alltid sina nära och kära. I en värld som denna, får människor den respekt dem ger tillbaka.

Jossies dag!

Idag fyller min fina tjej hela 26, fast vi säger 20 så att det ska passa med hennes mognad lite. Just nu bjuds det på té och cigaretter i mängder till bra musik och minnesvideor från förr. Måste säga att det ska bli trevligt att umgås med folk ikväll och äta tårta i mängder. Gav min fina tjej två nagellack i lila och rosa Från Isadora, hon blev nöjd. Jag med!
 
Nå, ingen tid för känslor idag. Ut och gå med Miff och sen blir det middag! Tjing!

Go to hell for heaven's sake.

Det är sådan jävla skillnad i mitt mående numera. Jag känner själv hur jag raserar mer och mer för varje dag som går. Men samtidigt fortsätter jag bygga upp mig själv igen. Det är svårt att inte veta vad man ska ta sig till alltid. Och inte veta vad man kan göra och vad man borde göra. Jag känner själv hur still jag står, men samtidigt är det som att livet springer förbi i 200km/h. 
 
Klockan är lite efter nio bara, en helt vanlig onsdagskväll framför surfplattan med massa hård musik skrikandes ut ur hörlurarna. Har sovit bort i stort sett hela eftermiddagen, förutom middagen med mamma och Roy och så självklart alla dem serier jag lyckats ta mig igenom trots att jag somnade i några timmar. Förmiddagen spenderade jag med kompis som jag umgåtts med sedan igår. Var faktiskt trevligt, och jag fick bullar. Eller ah, jag köpte bullar som jag sedan värmde och åt upp. 
 
Bortsett från veckans depperioder så har det varit helt okej, inte varit allt för ensam, inte gjort allt för mycket dumheter och ändå kunnat kontrollera mig själv mot mina humörsvängningar ganska bra. Kan i och för sig också bero på goa gubbar och bästa vännerna.
 
Jag kanske inte är så kär i livet just nu, men musiken får mig att överleva ändå. Det är väl ändå ganska starkt av mig? Överleva menar jag...

Kasst.

och så fort gick det innan allting vände och slog ner som en bomb. Grattis Matilda, vill du dö igen? Ja, verkligen. Visste ni att jag som levande människa inte är värd ett jävla skit, som död kostar jag inte ett skit bara. 
 
Det är svårt när man inser att ingen egentligen förstår mig, ingen tycker egentligen om mig heller. Jag är bara ett skal, med känslor som är svårlästa och jag lyckas bara fucka upp det mesta ändå. Jag gör det nog jävligt enkelt för folk att se mina fel. Men bara mina fel, för något gott finns det nog inte kvar att se. Jag vet inte vem jag är, vem jag vill vara och vem jag kan vara. Jag ser inte mig själv levande längre. Jag är bara död inombords!
 
Så, snälla. Låt det ta slut snart!

I ren panik.

Jag måste säga att jag blir lika förundrad varje gång jag får höra att någon läst min blogg. Min blogg är egentligen inget annat än en öppen dagbok och den är fri att tolkas på vilka sätt man vill. Men jag blir också förvånad när folk kommer med förhastade slutsatser om allting som om dem har en hel bok med historian bakom allt. Jag fattar att dem kan göra det, med tanke på att jag skriver tillräckligt mycket för att dem ska kunna få sig en bild av det hela. Men det är oftast fel bild alla får, inte min bild.
 
Över från det kryptiska till det positiva. Lägenheten är min, första maj. Äntligen ett liv på riktigt! Jag längtar och det pirrar i min mage. Bästa av allt är att mamma flyttar ut snart ändå, så då får jag trean för mig själv ett tag. Hoppas på att mamma och Roy ska köra hit precis alla mina grejer så länge så det bara är att köra bort mina grejer till nya lägenheten snart. Kontraktet ska skrivas på nu i veckan!
 
På tal om absolut ingenting fungerar inte riktigt mitt huvud som det borde. Jag fattar att jag är sämst på kbt men jag fixar det inte. Jag kan inte ta tag i det och göra något bra utav det, allt är bara kaos. Helvetes jävla kaos!

Kontraster!

Efter varvet imorse så stack jag direkt till Jossi som tog emot mig med öppna armar och bjöd på mat och massor té. Vid halv sex åkte vi ut och tittade på en jättefin kille som hon kanske tänkt bli fodervärd till. 170 i mank och så jävla go. Fick mig en hel del hästgos och stormtrivdes helt totalt med lukten, hästarna och utsikten. Innan vi åkte hem igen passade jag på att förälska mig i en fyraåring som blev lite kär i mig också tror jag. Fan vad underbart det är!
 
Nu har jag och Jossi precis kollat på Originals och Sleepy Hollow en stund. Ganska mysigt med en kväll framför serier faktiskt. Men nu bär det snart av hemåt igen. Känner att det är dags att packa ihop mitt för idag och bara gosa skiten ur kudden faktiskt. För något är det ju med lantluften, man blir först otroligt pigg och sedan otroligt trött. Det är väl allt positivitet som tröttar ut en tillslut, det finns ju inget negativt kvar i slutändan.
 
Kanske bara är dags för mig att komma upp i sadeln igen, gosa häst oftare och känna mig fri för en stund. För, för en gångs skull handlar det inte om mig längre. Det handlar om att dem där satans underbara djuren är så jävla bäst och underbara på alla vis. Jag tror helt enkelt att jag är kär igen, i livet denna gång.

Till dig!

Vet ni hur skönt det är att vakna upp en söndag och vara så jävla pigg på livet och allt som hör där till? För mig är det verkligen stort kan jag lova. De händer så sällan att det är sjukt, och när det väl händer så måste jag passa på. Så nu har jag laddat hem runtastic till mobilen och har tänkt att jag ska ut och gå i några timmar.
 
Imorgon har jag en powerwalksdejt med en killkompis under eftermiddagen också. Känns bra att jag får stöd och allt sådant nu. Fan vad jag behöver det verkligen, för även mina bra dagar är dåliga dagar. Skäms lite över att jag förstört min cleansing under några dagar nu. Men om åtta veckor hoppas jag på att vara ren även på papper, så nu sätter jag fart.
 
Igår kördes det på glass och fanta och så cheeseburgare från corner i mängder till några avsnitt utav weeds. Var ytterst trevligt faktiskt och det var första helgen jag inte söp skallen av mig på krogen alls sedan allt bajs hände. Jag har stannat hemma hela helgen, och inte slösat cash och inte gjort något jag ångrar heller. Fan vad bra det låter verkligen.
 
Och du förresten, sluta tro att hela min blogg handlar om dig. Mycket av den gör det. Men jag försökte knappast rädda varken dig eller N från det ni håller på med. Jag slutade försöka rädda folk när jag insåg att jag själv inte kunde räddas. Så vem fan är du att tro att jag kommer spendera tre år till att sakna dig, till att skälla på dig för dina misstag och finnas där för dig för att du ska sluta med det som förstör ditt liv? Du är inte honom, du kommer aldrig vara honom, och han kommer aldrig vara densamma igen. Du är inte ens värd hälften av den smärtan han fick mig att gå igenom, du är ingenting Andreas. You fucking piece of shit!

Två dagars tur!

Sitter just nu i sängen med Jossi och Miff som har somnat om. Själv somnade jag vid åtta igår, vaknade tio och somnade lite efter tolv igen för att sedan vakna vid 9,30 ganska exakt förut. Jag och en kimpis körde på att bryta sovmönstret i måndags/tisdags så det blev att dygna, därav somnandet vid åtta typ.
 
Idag har jag massor roligt planerat. Jag, Jossi, hennes mamma och Miffis ska ut till deras kompisar i Gissebo och gosa häst i några timmar. Kommer dö av tristess sen när vi ska åka hem igen! Åh vad jag längtar!
 
Bortsett från att jag var tvungen att ta tag i mig själv och säga nej till vissa saker jag egentligen vill kunna säga ja till så mår jag riktigt okej just nu. En kille skulle kommit hit i helgen egentligen, för att träffa mig. Men jag är som sagt inte redo än och då var det bara lika bra att säga som det var. Tror han är minst lika besviken som jag också faktiskt men det är sådant som händer och sådant man får ta och acceptera, gå vidare ifrån.
 
Var och kollade på en jättemysig lägenhet i johannesdal igår. Tackade självklart ja till dwn, men nu måste vi bara få svar från hyresvärden för att se om jag får den. Ett litet renoveringsprojekt faktiskt, men Jossi är arbetslös så det är ju perfekt eftersom hon är den prkatiskt kunnande av oss två. 2870:- för bådy hyra, el, vatten och värme är för mig som är liten och fattig riktigt perfekt! Jag hoppas för allt i världen att jag får den verkligen! 
 
A place I could call home!

FML!

Hade tänkt att göra massor idag egentligen, men enda sedan jag vaknade vid halv två så har jag suttit i sängen, kollat serie och målat naglarna. Till min stora förbannelse insåg jag just att jag måste diska. Aja, det är väl bara att ta bort skiten och måla på nytt efter duschen senare.
 
Gårdagen var minst sagt kaosartad. Men det var ändå helt okej faktiskt. Hade kul och pratade med många goa gubbar. Drog mig ner till Sahara efter festen igår där jag stötte på ännu fler goa gubbar. Kvällen avslutades med att läsa bok och dricka té i sängen till sådär sex imorse. Intressant läsning är ju bland det bästa som finns faktiskt.
 
Har kommit till insikten om att jag inte är redo att börja dejta igen. Jag trivs så jävla bra hur jag har det nu och hur jag har mina vänner att vända mig till vilken tid på dygnet det än är. Jag kan helt enkelt inte släppa A på det sättet jag vill, även om han var en mes som gömde sig i bilen igår. Om han nu är så jävla rädd att jag ska se honom kanske han borde flytta. Så jag kan ta hans lägenhet, för den är fan underbar! Hah, jag är hemsk. Men underbar. Och jag kan bli så mycket bättre som människa om jag bara får stanna kvar här och utvecklas lite på egen hand.
 
Jag behöver växa som människa, det vet jag. Men nu vet jag verkligen det där syndromet alla tjejer har när dem tror att dem kan få sina killar att sluta knarka. Ingen kommer någonsin kunna sätta mig in i deras perspektiv. Och jag är inget jävla välgörenhetsfall, jag är Matilda Aldén.

Some days...

Vissa dagar är bara bättre än andra verkligen. Igår var en sådan dag verkligen. Jag vaknade och mådde bra och fortsatte göra det hela dagen verkligen. Lekte med Jossi och Malm på kvällen och kollade serier och åt chokladpudding. Riktigt jävla nice var det igår faktiskt!
 
Idag mår jag också hyffsat. Jag och Jossi ska laga mat ihop idag och senare ikväll blir det riktigt party med massa människor. Ska faktiskt bli kul även om jag har svårt att hitta kläder och känna mig snygg. Kommer nog bli skoj med massor nya människor omkring mig ändå! 
 
I need love!

I figured it out!

Känslan av att vakna varje morgon och känna sig levande dör alltid ut lika fort som den uppstått. Jag orkar inte se mig själv som ett hot och jag orkar inte känna såhär. Så fort jag ser mig själv i spegeln vill jag spy. Alla mina krossade drömmar blir som strickor i spegeln. Den må vara hel, men det hjälper inte. Sprickorna syns ändå och jag får kämpa för att inte se alla felen med mig själv.
 
Men saken är den att jag lever med mina fel varje dag, och jag själv tror fortfarande att världen bortom denna är en bättre plats för mig. Vad har jag egentligen för val? Stanna här och må dåligt, eller vara fri nog för att flyga med mina egna vingar. 
 
Jag kan räkna dem människorna som skulle sakna mig om jag försvann på en hand. Det jag är mest förtvivlad över är att jag inte ens bryr mig tillräckligt mycket för att orka känna någon sympati med dessa människor. För jag vill inte känna, och det gör jag inte heller. Förutom det som får mig att vilja dö!
 
Alla tjatar jämt om hur självisk man är om man begår självmord och blablabla. Men hur själviska är inte dessa människor, som säger att man är självisk men samtidigt har rätten över att bestämma över sitt eget liv. Jag har ju inte den rätten, jag bara lever ett liv som någon annan kontrollerar åt mig. Så skulle jag råka dö på vägen känns det inte som det är fy skam. Jag vill vara fri!

Peppt.

Det är länge sedan jag kände mig såhär pepp på att gå ut och dansa. Stoppade i mig en sobril och nu är jag fan på gång på riktigt! Är på riktigt snygg idag och så glad över vissa saker, samtidigt så ledsen över annat. Men känslokall som jag är så går jag ut för att dansa arslet av mig ikväll. Och det är precis det jag ska göra kan jag lova!

Dragostea Din Tei får stå för kvällens partymode helt enkelt. Jag och Jossi som vanligt dessutom! Bättre blir det inte!

18000 rader av smärta och svek.

Fick någon knäpp nyss och har köpt mig nytt internet till mobilen så att jag ska kunna kolla facebook. Använder upp det för att sitta och läsa igen 18000 meddelanden på facebook. Smärta, svek och lögner är hela konversationen uppbyggd på. Och helt ärligt, klart det gör ont att läsa allt. Men samtidigt så är det ganska skönt också. Den killen jag föll för låtsades falla för mig också, och hans lögner är exakt det jag ville höra. Just nu känner jag inte så mycket mer än avsky och hat kring honom. Men jag får väl ändå tacka för att han drog fram något i mig som inte hade känts på så länge. Något glatt, lyckligt som inte längre var falskt.

Det faktum att han sa så mycket fint till mig tyder nog på att han trodde på det själv till en början. Men allt jag va var blind och kär och uppslukad av honom. Honom verkligen! Och han fick hela min värld att rasera när han sa dem orden jag inte ville höra. "Jag vill vara kär i dig, men det är jag inte. Känslan finns bara inte där längre!".

Det sista med det sentimentala värdet som jag gav honom hoppas jag faktiskt att han kastat, precis som jag önskade. För det var något som betydde mycket för mig, och han förtjänade det aldrig. Och kan jag inte ha det själv ska han absolut inte ha det heller.

Det kanske är dags för mig att sluta stalka honom på instagram och facebook. För det gör mig bara sämre. Men han är ju den vackraste killen jag träffat, den jag ville spendera hela mitt liv med. Och fy fan så snygg han är fortfarande, och det värsta av allt är att han fortfarande får mig att smälta inombords, men nu dock med en gnutta ångest. 

"I want you so damn much my dear :(" "Feels like everything is easier with you." "Kinda never felt like this before :O" "Men du kommer alltid vara finast,sötast,underbarast och bäst i mina ögon :*" "Och jag tror eller jag vet att jag vill ha dig!" "Åh jag nu tappa jag skriv förmågan :( vet inte vad jag ska skriva, förutom att jag saknar dig, längtar efter dig, tycker om dig, hatar att vara här, vill bara hem till dig, måste pussas med dig och gumman you're all mine <3" "Hihi puss min finaste <3 jag er nog 99% säker på att iv been falling for you completely" "i want you forever" "Du är den finaste mina ögon skådat! :O jag smälter varje gång jag ser dig, <3" 

"Meen vi överlever allt tillsammans!" - thank you for killing me inside, over and over again! Mr K, you suck!

Inget viktigt!

"Varför mår du dåligt, det finns dem som har det värre än dig?" 
"Hur gör du för att gå vidare?" 
"Vad har fått dig att bli såhär nere som du är idag?"
 
Det är frågor jag får alldeles för ofta utav oförstående människor. Jag skiter väl i huruvida barnen i Afrika har det så länge jag inte kan älska mig själv. Och helt ärligt, vad finns det att älska? Ett 40 kilos benrangel som alltid drar ner alla andra i skiten... Vad är det att älska? 
 
Jag har alltid försökt sätta orden på vad det faktiskt är som tynger ner mig så pass mycket, men jag kan inte. Jag hinner aldrig komma fram till svaret innan jag bryter ihop. Redan 07 fick jag diagnosen deprimerad och att jag lider av stark ångest. Försökte mig då på BUP och allt annat som jag kunde försöka med på den tiden. Det hjälpte aldrig och jag hamnade där hela tre gånger, bara under loppet av tre år. Kanske var det för att dem prattanterna inte visste vad fan dem höll på med eller om det bara var för att ingen någonsin har kunnat sätta fingret på mina problem. Jag tror att det bara blev enklare att säga åt mig att jag var deprimerad och led av ångest än att faktiskt leta upp dem grundande problemen.
 
Idag sitter jag här, lika trasig som för sju åtta år sedan. Men samtidigt som en gammal bit läker går något annat sönder. Jag har alltså inte gått vidare, och vet inte hur jag ska kunna göra det heller. Hela min barndom är fylld med mobbing, hat och spottande från människor. Varför? Alla bara hittade en anledning till att hata mig trots att jag inte syndes och hördes speciellt mycket. Vad gjorde jag för fel i det hela? Varför just mig?
 
Jag har försökt att göra rätt för mig, träffa den rätta och bli mindre pessimistisk. Men den enda som faktiskt fått mig att känna på så länge valde att inte längre ha mig i sitt liv. Jag förstår honom, vem vill ha mig liksom? Och det gör ont, varje dag... Att veta att man aldrig kommer kunna duga åt någon annan innan man duger åt sig själv. Men jag kommer aldrig duga, jag kommer aldrig bli bra på något som helt plötsligt kan ändra min livssyn. Jag är bara jag, ingenting.
 
Och för att svara på frågorna...
Alla behöver en stadig grund att stå på för att kunna må bra psykiskt och fysiskt. Jag kastas runt bland myndigheter som skiter lite i vilket, jag bor med en människa som egentligen inte ens tycker om mig och det stadigaste jag har i mitt liv, är mitt cannabis. Det är det enda som får mig att trivas med mig själv. För den glada Matilda är så mycket trevligare att bo i samma huvud med än den Matilda som finns här idag. Den opåverkade bitterfittan!

Fuck it, I'm fine.

Har spenderat större delen av dagen tillsammans med Jossi som följde med mig till lite möten sådär. Gick bra och sedan mötte vi upp Kevin som skulle åka hem i kväll och Malm som lekte med oss resten av kvällen. Åt pizza, drack té och såg någon skitbra gammal film som hette något i stil med Saving Grace. Efter det gick jag hem och nu bara sitter jag och glor mest. Är snuskigt trött och känner verkligen att det är dags att gå och lägga sig nu.
 
Måste ändå säga att jag haft en helt okej dag faktiskt. Jag har hunnit få lite gort och nu är jag mest bara trött på allt. Men imorgon är en ny dag, med nya möten och fler jobbiga grejer som ska hända. Det kryper sakta med säkert framåt igen. Men jag vill springa, inte krypa på mina bara knän och be om att få allt fixat. Jag fixar inte det här ensam!

Kaos i allt kaos!

Föll åter igen litegrann sådär. Nedslag från soc i fredags så det var bara att gå hem till Jossi för att tjuta av sig. Det slutade med att jag hamnade på psykakuten där allt blev ännu mer kaos. Mitt liv ser nu ganska mörkt ut faktiskt. Träffade den mest bittra och idiotiska överläkaren någonsin. Han sa mest ont till mig där jag satt självmordsbenägen och mådde kasst.
 
Följde med Jossi hem efter det nederlaget också men slutande ändå upp tillsammans med några andra på kvällen och efter det mådde jag faktiskt bättre. Gick hem lite efter ett och åt för första gången på flera dagar utan att kräkas. Kunde ändå sova rätt gott, det lite värre var ju att ta sig upp ur sängen där på eftermiddagen!
 
Träffade Jossi, Malm och Kevin senare på eftermiddagen och hade tänkt att baka paj, men jag fick brått därifrån när ångesten kom krypande igen. Sov ändå gott inatt igen. Ganska skönt sådär, men nu är allt jag känner hunger. Och det blir senare middag med fina människor. Längtar lite faktiskt!

Desolation comes upon the sky!

Under dagen har jag faktiskt insett att jag längre inte ser så jävla frisk ut. Mitt rasande i vikt har igen dykt upp och 40kg är faktiskt inte mycket att hurra för. Jag trodde det skulle vara tvärt om, att jag skulle se bättre ut om jag bara gick ner lite. Precis som förr är jag tillbaka i samma tankebanor. Jag är sjuk igen, och det behöver jag ingen doktor för att veta. Det syns på mig helt och hållet.
 
Jag är trött på att äcklas av mig själv, att hata mig själv så mycket att allt jag vill göra är att slänga mig framför ett tåg. Jag är trött på att må dåligt och inte kunna äta utan att behöva kräkas eller bli illamående. Jag vill se bra ut, vara solbränd, vara glad över livet jag har och inte det jag kunde ha haft.
 
Jag är åter igen så jävla tacksam för alla fina människor omkring mig, som peppar mig och som framförallt står ut med mig. Vad fan vore jag utan er? Jag är så otroligt lyckligt lottad som har er, även om ni är idioter hela bunten så älskar jag er av hela mitt hjärta verkligen. Ni får mig att gå runt, även om det är lite trögt just nu. Fan vad ni är det finaste jag har!
Grattis Matilda, du har nu lyckats förstöra ditt liv åter igen!