Musik som jag lyssnat på sedan några år tillbaka, har fått mig att må bra men inte släppt något nytt material på evigheter. I varje fall vad jag tycker. Kan också bero på att bandet bytte namn och nu råkade jag hitta dem på youtube igen. Och nu känns mitt liv komplett igen.

Check it out bitches, they need some support. 

Musiken ljuder ut ur högtalarna, cappuccinon sipprar ner genom halsen och det svider lite. Den är varm, och några tuggor utav mammas havreflagn doppas i den. MUMS ÄR ALLT JAG FÅR UR MIG! Samtidigt som jag sitter här och tänker var jag kan flytta min blogg. Stör mig något otroligt på blogg.se faktiskt, så funderar mycket väl på att sluta.

Men bloggandet ger en kvarts tröst någon gång ibland, den behövs även om den inte är allt för lång.

Tankarna rinner genom min kropp, antagligen är detta mitt rop på hjälp.

I en bok ingen läser förutom jag själv. Men egentligen hade jag nog velat att någon läste,

för att få folk att förstå att alla inte kan må perfekt dag ut och dag in"

Fick nyss ett sms som fick mig att må så himla mycket bättre, jag kände glädje och jag kände för första gången på väldigt länge att jag inte är ensam. "Älskar dig kakan <3" - Jag tjuter faktiskt, men det tänker jag inte säga till honom eller någon annan. Vill dem veta det får dem helt enkelt läsa det här. Det fick mig i varje fall att må så himla mycket bättre, känna mig älskad. Finaste Johan, varför ska du bo så långt bort för? :(

Innan var det väldigt oklart hur min död skulle se ut, nu finns det bara två sett som passar in på mig. Självmord och dö gammal, arbetslös, familjen sitter i sina fancy märkeskläder och gullar med sina barn. 

FML, jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Hela världen bara rasade.

Nu har jag något att skriva faktiskt, inget vettigt men det är något att skriva i varje fall. Vilket var helt tvärt om igår, dagen var deppig, tråkig och bara allmänt för lång. Idag har jag i varje fall gått upp tidigt, duscha, sminkat mig och klätt på mig inom loppet av två timmar. Samt att jag och mamma har sprungit på stan sedan tolv, en jumpsuit och ett par tights är vad som införskaffades. Inga bilder kan langas då detta köptes som födelsedagspresent och jag får inte öppna det förrän i maj. 

Haha, det är någon mamma och jag alltid gjort. Gått och köpt oss saker två månader innan det att vi fyller år bara för att jag då vill ha grejen. Men två månader senare är det ute med grejejn och jag använder det inte alls. Jumpsuiten och tightsen är då vettiga då jag har så äckligt jävla smala ben och vill ha saker som sitter tight. Samt att jumpsuiten är mer av mysighetsfaktor 10 ungefär. 

Nu ska jag göra mig en kopp cappuccino, städa mitt alldeles "stökiga" rum och sedan lägga alla smutskläder i tvätten. Ni får ha det så bra så hörs vi senare eller något!

Mobilmessande och fullt hus. Ja det är vad dagen bestått av faktiskt, och helt ärligt kan jag inte kalla något utav det värt. Imorse var jag lycklig, glad och jättepigg och sedan hände lite skit och allt föll åter igen tillbaka på sin gamla plats. Nu är jag trött och uttråkad. But hey, I'm still alive.

Ska nog faktiskt stän ga av datorn snart känner jag. Ingen vaken/sitter här ändå. Ja, så får det bli. Ni får ha en trevlig kväll så får jag ta och försöka sova nu. Ses imöra!

Lämnar faktiskt datorn för första gången ppå denna dag. Ska sätta mig och glo på Sons of Anarchy bara för att jag är så totalt fast vid programmet. Aja, ni får ha det trevligt :*

Rubriken är lite speciell, men den representerar mitt dagliga pillerätande faktiskt. Och nu ska jag förklara... Jag hade aldrig tidigare svalt ett piller i mitt liv, mamma har alltid fått mosa mina panodil eller låtit mig tugga på mask i magen tabletterna. Jag har aldrig kunnat svälja, då har jag bara fått spy utan att ens ha fått ned tabletten som jag egentligen var så tvungen att svälja. Men jag har ändå klarat mig rätt bra, när jag fick svinkoppor fick jag flytande pencilin som smakade en som en blandning utav lakrits och jordgubb. Och alla som känner mig vet hur illa jag tycker om lakrits. För mig är det som en allvarlig förkylning, inget man väljer helt enkelt. Detta kostade även mamma 200:- extra båda gånger jag fick skiten. 

Sedan gick mamma och köpte lugnande och för första gången lyckades jag svälja ett piller i hela mitt liv, dock med lite fruktsoppa. Idag kom mina silica piller på posten, och ska jag vara ärlig blev jag chockad när jag såg storleken. Jag trodde aldrig jag skulle lyckas med det. Men det gled ner som ingenting alls. Och jag gjorde ett glädjehopp och sedan gick jag ut till mamma och visade storleken på pillerna och log jättestort "Jag fick ner ett helt sånt!".

Allting går om man bara vill och kan, kan man inte får man helt enkelt bara öva sig fram till resultatet.

Blev inget salong idag, mår alldeles för dåligt för det. Både rent fysiskt och psykiskt. Och det är relavtivt svårt att tänka som jag gör. Jag tänker inte logiskt någonstans, men vill gärna tro det själv. det enda som känns bra idag är att jag faktiskt hittat en tjej på bilddagboken, som bor i Västervik och vi har samma tankar och åsikter om människorna här i staden. Om det är som hon säger tänker vi jävligt lika, vilket skrämmer mig ännu mer med tanke på att jag alltid tyckt såhär.

jag trodde jag var ensam om att bo i den här staden och känna att hoppet för mänskligheten tog slut för länge sedan.

Samtidigt som det att jag försöker få igång Tomas Ledin kan jag då skriva värsta blogginlägget för min dator suger. Gick faktiskt och lade mig vid kvart i nio igårkväll. Tog inte alls lång tid innan det att jag sov stenhårt. Vaknade upp vid 1:46 och bara "VAR ÄR JAG!?!?!?" när jag insåg att jag låg i sängen så la jag mig bara skönt igen och somnade om. Vaknade nu vid tio i elva och bara kände "vill inte". Mamma skulle nämligen väcka mig vid elva ändå, för idag borde det vara salongen som väntas. Men eftersom jag fick min lingonvecka helt jävla oväntat så sitter jag nu här med världens mensvärk och håller på och dör.

Nu blir det té, för någon jävla cappuccino har jag inte. Usch, vill sova.

Musiken svamlar i mina öron och allt bara stämmer in på det positiva nu. Kan vara att jag är så jävla trött så att jag inte orkar tänka på något annat än musiken just nu.

Jag är så rolig att jag faktiskt gick upp alldeles nyss. Och idag tyänker jag inte lämna rummet mer än några minuter för mamma har gått och skaffat sig magsjuka och jag tänker inte bli smittad. Antagligen drar jag till pappa lite senare, men just nu blir det cappuccino och sedan bra musik och några avsnitt utav Buffy. 

Hade tänkt att blogga igår faktiskt, för att visa hur pepp jag var på livet och att jag faktiskt log stort! Men när man väl hade tid glömde man bort det och sedan var det bara att stressa för fullt. Party blev det hemma hos Elin, innan hon kastade ut oss vid typ halv elva för att det hade spårat ur som fan. 

Fillan sov här så det var bara för att traska hem hit, kokade nudlar, gjorde té och åt sockerkaka. Låg i sämngen och snackade till typ 2 eller något sådant, sedan slutade hon svara så då var jag tyst. Vid sex imorse började hon snacka i sömnen. Då hade jag ännu inte somnat. Så vid sju eller något somnade jag imorse. och så väckte fanskapet mig vid tjugo över elva. HATAR HENNE NU! 

Följde henne hem för typ ahh, tjugo min sen(?). Så nu sitter jag här i min ensamhet och nästan somnar för att jag är så jävla trött. Fast jag är så jävla hyper att det är läskigt, för allt detta har tagit mig tre minuter att skriva.

Aja, nu ska jag lyssna på musik, vara glad och peppa inför ikväll då jag och Filletutten ska se på film och dricka läsk och äta grön jävla sockerkaka! PUWSSSSSS :*

Mår skit, är trött men tankarna svamlar omkring som jag vet inte vad där uppe. Satt och väntade i 40 jävla minuter på att säsong 2 skulle läggas över på usb-minnet så jag kunde se på Buffy innan jag gick och lade mig. FYRTIO JÄVLA MINUTER. Och när jag lägger in den här så är usb minnet helt fucked up och allting har gjorts till oläsbara filer. Ja, tack för där försvann min natt på INGENTING. Måste verkligen skaffa mig en jävla hårddisk så jag kan i varje fall ha något som fungerar, för just nu fungerar ingenting i min närhet. 

Jag står just nu utan kamera, dator, tv, mobil usb-minne och ett normalt jävla internet. Väntar bara på att bli påkörd eller skjuten i pannan för det skulle ju verkligen vara grädden på moset. 

Usch!

Deppig är jag, men blev lite gladare när jag såg att det skulle vara naket på Big brother. Så under pausen gick jag och gjorde mig en kopp cappuccino och tog mig en bit sockerkaka. Sitter i morgonrocken, har tvättat bort sminket och känner mig astrött.

Sockerkakan är förresten jättegod och jag har ätit upp typ hälften av den. Och förresten är det inte stora röda finnar ni ser i min kära panna utan infekterade jävla sår. Ja, när jag blir sjuk dyker snuskiga sår upp i hela ansiktet på mig. Ser ni förresten mina mungipor? Som en jävla clown.

Världen är så orättvis och har alltid varit. Och allt jag klagar över är att jag inte har en fungerande dator eller en systemkamera eller tillräckligt mycket pengar till att göra det det och det. Och sedan kommer någon och säger "tänk på barnen i afrika" och GOSH vad jag vill slå den personen som säger det. Jag känner inget behov utav att tänka på barnen i afrika, jag ensam, sexton år gammal har varken rättigheter, pengar eller det man numera kallar tid för att rädda varken någon av dem. Och den som sedan tillägger "Att skänka en tia räcker". Well, du har då inte riktigt sett mycket. Gå och lägg dig igen, eller varför inte bara ta livet av dig så man slipper ditt eländiga jävla gnäll om barnen i afrika och att en tia räcker.

Jag bor i sverige, där man blir mobbad för att man har det SÄMRE ställt. Där man har svårt att överleva för att allting är så dyrt. Där du får betala 99kr som är tillverkat i Kina för 10kr samt kanske max en tia till ungen som fixat bomullen. Håll käften bara. Jag är inte i position till att skänka pengar.

Alla vet att under veckan hos Emma i stockholm blev det mycket rosa sockerkaka, Fillan och jag tog nu tillfället i akt att gröa en GRÖN. Degen var god i varje fall.

För att vaar en tjej med NOLL engelska i bakhuvudet tycker jag att jag lyckades rätt bra. Och från att ha NOLL story till att i varje fall kladda ner något "ätbart" till min lärare imorgon så lyckades jag rätt bra. Även om jag fick ta hjälp utav min engelska vän Georgia!


For the rest of my life.
You know the feeling of happiness when you wake up in the morning, and everything seems so… Normal? Her life wasn’t normal, not anymore. She was sixteen years old and she knew that she wasn’t going to get older. A couple of months maybe, but that was all.

All her life she have spent with her friends, out drinking, smoking and other crazy stuff that She have really enjoyed every second of. But she had that small problem that tells me that I need to live my life fully. Back then she did it just to be like everybody else, to be cool and have friends. Because if you don’t do like the other ones, you’re a nerd and no one wants to be your friend.

She had leukemia or blood cancer if you prefer that. And this is her story of a life no one wants to live, but her. She had tried to make it comfortable and have succeeded kind of good until her end. The reason she wanted to live it is because she wouldn’t give it to anyone else, she didn’t wish it for anyone else; not even the rapists or murderers in prison- even they deserve this hell she was going through.

October 13th 2007: Yesterday I blacked out in front of the whole class. I don’t know why. My teacher called my parents and they came to pick me up as fast as they could get me in to the car everything started spinning around again and everything went black. I woke up at the hospital just a few minutes ago, and all I wanted to do was writing it down. I think there is something happening to me. Something big, something terribly frightening.

They have taken some blood tests and now my mom and I are awaiting the results. The nurse said that if everything went good today I should be on my way home in just a few hours and everything I can think of right now is the pregnant lady next door. She’s screaming her throat off.

October 21st 2007: They called back from the hospital today, with some really bad news. I have cancer and I actually think mom and dad have cried more than me. That probably depends on that I haven’t cried a single tear. I can’t, I’m all empty inside, tears just won’t make it better, at all.

December 24th 2007: Tomorrow it’s Christmas and I don’t even care. I know that even a horse won’t save me now or more clothes, or more money. Everything just seems so small now. Before all this happened boys were the biggest problem in my life, make-up too. Now I won’t even wear makeup, or any clothes that isn’t comfortable just because I need to “impress the boys”. They don’t look at me anymore.

Her mother starts to cry, never have she read her daughters diary before. Never thought she would either. But now she’s gone. Every day her daughter has written since the day of the hospital. And for every chapter of the diary one more tears has fallen from her mother’s eye. And when the final page appears she read the words twice.

May 17th 2008: The edge is so close, and all I want to do is jump. Give my life to him and let everyone else move on, without me. Goodbye mom, goodbye dad. I love you!

Allt verkar idag som om det handlar om framtiden, vilket det gör. För min del i varje fall. För det där "lev i nuet" har aldrig riktigt fungerat för mig. Därför oroar jag mig för det som kommer hända redan i augusti/september. Hemskt egentligen att jag inte kan se vad jag har nu. Sådan är jag!

Blir snart att hoppa in i dusche, tvätta bort smink och annat onödigt skit. Imorgon hoppas jag på att hitta nya batterier till kameran samt att jag och Filletutten ska till Tracey och sedan städa migg skåp - I'm never going back. 
Och min säng är obäddad för att jag bryr mig såhär mycket:

Mår inget vidare, har ont i magen och allt sådant. Skulle faktiskt ha börjat för typ 6 minuter sedan men oron slog till lite innan det, samt att jag spillde asvarmt kaffe på byxorna som jag då hade på mig, nu är mitt stackars lår asrött och lite ömt. Skitsamma, jag överlever.

Ska väl knalla ner till salongen nu då, det lär jag ju behöva göra hur eller hur så!

Sitter och skriver faktiskt, någon som verkligen behövs göras. Var ju ändå ett tag sedan jag gjorde det. Eller igår tog jag faktiskt tag i en engelska uppsats, den är halvfärdig och jag är helt tom. Ingen fortsättning där alltså. Även om jag kliver in i en förlorad värld och allt jag tänker på när jag skriver är mina felstavningar så blev jag bara tom och kunde därför inte hitta det mest välsmakande ordet. Och att fortsätta utan den godaste sushibiten fungerar inte, inte för mig i varje fall.

Ska nog ta mig en kopp cappuccino och hoppas på att världen överlever utan mig ett tag. Vilket den gör, jävligt bra!

Samt att jag har det här lilla dilemmat. Det är Håkan Hellström konsert i Juni och många i min kära TH-familj ska samlas och gå tillsammans på den. Sedan är det en tjej som bara vill köa med dem andra och sedan bara ta det lugnt efter. Alltså ingen Håkan konsert för henne. Jag vill dit, för det är många människor jag bryr mig om utan att ens ha träffat. Men jag känner att detta är något som mamma verkligen kommer säga nej till. Eller så gör jag som då när jag skulle till STHLM och träffa Emma. "Mamma jag åker till Stockholm om en månad och träffar på en kompis!" och därefter var det lönlöst för henne att säga något då jag redan bestämt mig.
Och så slänger vi in favorit i repris ungefär. <3

Sitter faktiskt och lyssnar på My Chemical Romance och softar för fullt här. Såg på mannen som talar med hundar innan Big Brother började. Och då tog jag mig en kopp té och två tékakor. Mums, jag var hungrig faktiskt. Men téet fick mig att vilja spy så äckligt det var. LIPTON Enchanting Raspberry Blueberry är nog bland det snuskigaste jag någonsin testat. Det ska vi aldrig göra om igen. Vanligtvis brukar äckligt té fungera med mycket socker. Men istället för att smaka rosor smakade det rosor med mycket socker bara. USCH!

Ska se ett avsnitt utav Buffy och sedan har jag faktiskt ingen aning om vad jag ska göra. Blir väl att sova tidigt idag för att kunna gå upp på Torsdag till salongen (som för övrigt börjar 10 över ett. <- Liten notis till mig själv). På fredag är det möte med Tracey faktiskt. Fillan ska följa med och så ska hon hjälpa mig rensa mitt skåp. Säger hejdå till skolan för sista gången någonsin och hoppas på att aldrig mer gå dit i hela mitt liv. 

Får se om det blir mer uppgifter utav Tracey, får ju inte ut något vettigt utav det i varje fall ändå. Så får väl skaffa en blogg där jag bloggar på engelska eller något om hon nu vill att jag ska hålla på med engelskan, för jag vill inte gå dit igen. Finner det ytterst störande med alla människor som glor och som tror dem är något så fort man syns i dörrhålen. Nej usch, jag passar inte in där. 

>Jag kan säkert vara en bitch jag också, och elak och säga dåliga saker om någon. Men jag säger ALDRIG något illa om någon om jag inte har träffat personen mer än öga mot öga. Och jag påpekar gärna felen till dem människorna personligen. Visst det kanske sårar dem, men dem får en chans att förbättra sig åtminstone samt att det gör nog lika ont att höra det som ett rykte efter sig efter. Då är det bättre att jag säger det själv, från början.

Sitter och lyssnar på Limitbreak på spotify och önskar att tiden kunde gå lite fortare. För ja, en seg dag är vad det har har varit mycket väl. Även om munsåren och hepesen på fingret har försvunnit till största del tack vare mirakelsalva mamma köpte dyrt på apoteket igår för min skull... Allting liksom blev mycket bättre helt plöstligt och idag har jag nog fan ätit. Man måste ju passa på när maten inte smakar var och/eller så spricker mungiporna när man gapar. 

Gör fortfarande ont, och det spricker ungeför lika mycket, men då lägger jag bara på lite mer salva så känns det bättre. HERSTAT heter den förresten. Och för folk med liknande problem - testa och se!

Nu blir det en kopp cappuccino i väntan på att mina jobb på sorority life @ fb ska bli klara så jag kan få moneeeeey så jag kan köpa snygg klänning. dessa jävla facebook spel alltså. Beroende utav det även om det suger getballe.

ÄR DU OCKSÅ BEROENDE UTAV FACEBOOKSPELEN?

Egentligen har jag inte med det här att göra för att jag är "liten och oförstående". Men jag är trött på att vara liten och oförstående, speciellt när jag ser det ur det verkliga perspektivet än den som säger sig göra det och är äldre. Barnmisshandel handlar det här om, eller misshandel förövrigt också möjligtvis. Men det jag tänker på när jag skriver det här är om någon jag egentligen inte känner alls. För vi har aldrig träffats, men hon är någon jag trivs med och hoppas på att träffa någon gång i framtiden. 

Och det gör mig lika ont att veta vad som händer henne genom text som det skulle göra om jag kände henne IRL. Saken är den att jag har aldrig kunnat vara tyst, mina åsikter har jag skrivit titt som tätt till alla jag känner. Alla som gjort mig upprörda och alla som varit en del utav det jag idag kallar att må dåligt. Alla vet vad jag tycker, för jag är inte rädd för att uttrycka mig. 

Men den här tjejen, hon kan inte uttrycka sig. Speciellt inte med några extrema åsikter. Då antingen hennes far eller styvmorsa skulle klappa till henne. I min berättelse hade det sett ut såhär: Smäller du till mig slår jag dig till det att du blöder. Säger du något illa om mig säger jag sanningen tillbaka. Mår jag dåligt för att min familj inte behandlar mig rätt, då går jag ner till SOC och skaffar hjälp.

Men hon är inte jag, inte alls faktiskt. Även om vi verkar tänka väldigt lika och allt sådant är hon fortfarande inte jag. Hon bor 32 mil härifrån och allt jag vill är att få henne att må bra. Men inte ens det kan jag göra, jag känner mig maktlös.

Jag har gjort något riktigt dumt, något jag egentligen inte ångrar alls, för jag har saknat det så. Jag har gjort det så många gånger förr, och jag mår så bra utav det. Det får mig att försvinna ett tag från omvärlden, det får mig att skratta och lé. Jag har laddat ner Buffy!

Hade jag inte skrivit det där sista hade folk trott att jag gått och skurit mig eller något. Men ack nej, jag är duktig. Har dock skurit mig en gång. Fick för mig om att jag skulle rista in Tilly på armen när jag gick i fyran. Med nål........... 

Titeln säger allt, chillaxar lite sådär inne på mitt rum. med en lampa tänt. Kan också bero på att det är den enda lampan som fungerar och allt sådant. Har faktiskt tänkt tar lite bilder, visa att mitt hår växer som bara tusan. Men med tanke på mina munsår skiter jag i det. Idomin fungerar inte, lypsyl fungerar inte, inga andra hudkrämer fungerar heller. Visste jag kan klara av att gå med munsår liksom, jag bryr mig inte direkt så hårt. men jag ser ut som en clown verkligen och ser sjuk ut som bara tusan när jag tittar mig i spegeln. Dvs är jag inte längre en vacker syn. 

Munsåret kan jag klara av, men inte varet. Det får mig att vilja spy så jävla hårt. och med tanke på vilka mängder jag sväljer så oroar jag mig för att få herpes eller något i magen eller påväg ner till magen. Gud så äckligt. 

Det värsta är väl att jag kan sitta helt lugnt och sansat här vid datorn och så helt plötsligt droppar det ner gulgenomskinlig vätska på skrivbordet. Jag mår så grymt dåligt över detta just nu att jag funderar på självmord endast för att slippa ha munsår. Men då blir jag inget snyggt lik så det fungerar inte det heller. Nej usch, nu ska jag nog stänga av datorn, släcka lampan och gå och lägga mig. Inget värt att vara vaken för ändå.

Är faktiskt otroligt trött, men ja, det blir man när 1, ens småsyskon skriker som idioter från och med åtta på morgonen. 2, ens låtsasmamma snarkar som ett as halva natten. 3, Man inte lyckas somna förrän runt tretiden fast det att man gått och lagt sig halv ett - ett där någonstans. Om en halvtimme kommer det massor fler småbarn, som jag ska vara duktig och inte skrika åt. 

Jag är dock väldigt duktig med barn, alla älskar mig verkligen, vare sig jag älskar dem eller inte. För jag är den där coola tjejen på sexton år som gillar att sparka boll och leka kull. Ungefär i varje fall.

Glass, godis och kakor är det som det bjuds på. Sedan drar jag vidare till Fillan faktiskt, ska färga håret på henne och så är det väl tänkt att vi ska spendera kvällen hos Niclas sen. Eller något sådant. Byebye!

Ni minns säkert att jag skrev om min farbror, som ett slags hejdå för att vi antagligen aldrig mer kommer ses. Om det inte är så att han kommer tillbaka eller jag flyttar ner dit i varje fall. I onsdags satt den kärringen (som förövrigt går särskola) och åt samtidigt som oss på salongen. Hon och hennes tre kompisar satt och snackade skit om mig och några gånger vände hennes kompisar på huvudet och glodde som FAN. 

Det roliga med det hela är att hon säkert satt och sa att jag hade sagt en massa saker till henne personligen om att hon är äcklig och ful (vilket jag säkert skulle kunnat gjort då jag verkligen tycker det.) Och säkert att jag har hotat henne och massor. För ja, med munnar stora och gapanden som "O" tittade dem på mig. 

Denna brud påstår sig även vara kapabel till att ta hand om den dotter hon har tillsammans med min farbror. Men varje helg ger hon ungen till sina föräldrar (som förövrigt är alkoholister) och går ut tillsammans med sina vänner. När hennes föräldrar inte längre orkar med ungen ringer dem hit och säger "Vi orkar inte ha henne längre, vi kommer och lämnar henne till er" och så kommer dem aldrig. 

Hoppas hon förlorar vårdnaden själv, hon är absolut inte värd den. Jävla särkärring.

Satt och tänkte lite och kom nyss fram till att alla albaner jag känner lyssnar på Dead By Aprils Losing You som hårdast. Och själv är det liksom... Bring me the horizon, The Devil wears prada och Attack Attack! som går på hög volym i högtalarna jämt och ständigt. Jag bara undrar, är du av utländskt ursprung och lyssnar på hårdare musik? Eller är jag den enda i hela det här avlånga landet som lyssnar på det ÄVEN när jag åker utomlands?

Ett stort fett edit här då: Jag klarar inte av den musiken som spelas i kosovo, så länge det är sådan där gammal gubbe som sjunger och spelar på konstig gitarr. Elvana Gjata, Leonora Jakupi och Dafina Zeqiri fungerar utmärkt. Men inte det andra. Saamma sak med svensk musik. Det närmaste svensk musik jag kommer är nog September och Petters låt Baksmälla... Sedan är det engelsk och tysk musik i vanliga fall.

Musiken ljuder just nu ut ur mina högtalare på höööööög volym samtidigt som mamma har kompis här och sitter i rummet bredvid. Är trött, överkänslig och inte allt för glad möjligtvis. Men det blir nog bättre, om inte Fillan ska umgås med människorna som jag inte umgås med så har jag henne för mig själv ikväll. Men hon ska säkert leka med dem en massa så då blir det en deppig fredag för Tilly Cookievirus. 

Usch, nu ska jag ut och sitta framför tv:n med pringles och brist på liv. FTW!

Hos pappa just nu, mår faktiskt inget vidare alls. Var bara tvungen att dra hemifrån förut, kändes som världen gick under ungefär. Och även om dem inte förstår här så koncentrerar jag mig på annat hela tiden och tankar och annat hinner inte komma. Jag överlever, för jag är stark. Men känslan av svaghet och att vilja ge upp finns där också. Men jag undrar om det hade varit bättre om jag varit mer om bättre saker eller om det bara hade varit just en grej mer.

Nej, ibland suger livet. Riktigt brutalt faktiskt, men man lär sig handskas med det till slut, jag har bara inte funnit mitt sätt att göra det är.

Yeah, it totally does right now. Got a new soundcard to my freaking new old computer. Does it work? Hell no. It's not like I can fix it or anything because me and computers - hardware........ DET BARA FUNGERAR INTE. Vill helt ärligt bara tjuta, vilket jag gör just nu, utan tårar dock. Men hela paketet liksom. 

Mamma tjatar på mig hela tiden om att jag "har hennes dator" och allt sådant. Och helt ärligt börjar jag bli trött på att höra det. Riktigt jävla trött faktiskt, tycker tillomed synd om mig själv faktiskt. Fullkomligt förståeligt dock. För att få höra "Du har min dator, gå och sätt dig vid din egen" och bara kunna ge svaret "Fixa mig dator då för helvete" fungerar inte. Speciellt när hon ska dryga tillbaka som fan och bara "inte fan vet jag hur man gör....... -.- och allt sådant jävla bajs"

Vet inte hur jag ska göra faktiskt, med typ 1-2 vänner i hela västervik som man inte umgås med knappt och en kompis som är här varannan helg typ. Ja, känns bra. Vad fan ska jag göra om jag inte kan fixa datorn. 

Och alla som säger "skaffa ett liv" ska dö, en plågsam död. Jag skojar inte, jag har inget liv. Förväntar mig inte att få tillbaka det jag en gång hade heller. För jag måste härifrån och inte en jävel bryr sig. Nej mamma vill inte flytta, hon vill inte skaffa en hund, hon vill inte att jag ska må bra, för det kan betyda att hon mår sämre själv. Jo fan, det skulle hon tänkt på innan hon vestämde sig för att behålla ungjäveln som inte kunde bestämma det själv.

Självmord nästa?

Jag bloggade inte igår, anledningar var att jag flera gånger tänkte göra det. Men i hopp om att mamma skulle vakna tidigt och väcka mig vid halv elva gick jag och lade mig utan att ha ställt klockan. Vaknade vid 11:19 och jag visste direkt att även om idiotfarsan sa "jag kommer vid tolv" kommer han en kvart för tidigt. Så det var bara att slänga på mig smink och kläder och sedan följa med honom ut till Lilla krogen. 

Blev att jobba fram till halv fyra då Ida kom och gjorede mig sällskap och så åt vi varsin kebabrulle. Vi drog vidare hem till henne "där vi såg på film" fast egentligen satt vi bara och diskuterade snoppar, killar och allt annat positivt. 

Kom hem vid halv tio döslut, men satt ändå uppe med big brother. Dessutom så kanske mamma och jag ska få en hund. Hoppas verkligen allt på det. Då tar mitt osociala liv slutoch jag nörjar gå ut, även om det är var fjärde timme med en liten papillon/japansk spets kille på fyra år. 

Idag har jag varit på salongen hela dagen, det har varit helt okej faktiskt. Är bara grymt trött.

Sitter och skrämmer upp min lillasyster på nio år att om hon fortsätter äta fet mat kommer hon få diabetes. Inte för att det jag säger är på skoj då direkt, för jo hon kommer få diabetes. Hon är nio år, minst ett huvud kortare än mig och väger 42 kilo. Nog för att hennes mamma säger "BANTA? hur ska jag banta min dotter, hon gillar mat!?" men nyttig mat är ju en grund till en bra hälsokost. Samt att hon behöver gå ner i vikt. Och pommes finns inte med på nyttighetslistan, inte heller chips och läsk. Alltså det enda snorungarna i den här familjen äter.

Nu sitter jag och räknar upp nyttig mat som är bra för henne. Och hon vill ju själv gå ner i vikt även om hon kanske inte riktigt förstår det själv. För jo, hon vill ha fler kompisar och jo hon är mobbad för att hon är "tjock". Synd om ungen för tusan, och sedan att hennes mor och far göder henne med skräpmat gör inte saken bättre. Nej från och med nu får hon gå på torsk, kyckling, ris, potatis och grönsaker.

Partymusik on och allt sådant, fast partandet igår var ett ganska misslyckande från min sida. Nog fan var det kul. Men det hade varit roligare med Fillan där faktiskt, då hade jag haft någon att prata med i varje fall när alla andra stod ute på balkongen och trängdes över en cigg eller två.

Partandet igår bestod utav några riktigt äckliga klunkar öl som Ronny bjöd mig på för att jag skulle bli mer man eller kvinna eller något. Och så smakade jag god drink som Niclas gjorde till Martina. Och nej, för mig handlar det inte om att dricka alkohol eller inte. utan att träffa människor och vara glad. Det kan jag mycket väl vara utan att dricka mig aspackad. Aldrig varit packad och funderar faktiskt inte så mycket på det. Utan jag tar det som det kommer, och om det är snart eller om något år skiter jag fullständigt i. Bara jag gör det under bra omstänmdigheter så fungerar det för mig. 

Bazze hade glömt sitt legg på golvet hos Niclas i varje fall så jag var snelhest och tog hand om det och ringde upp Jonas för att få prata med Bazze. Slutade med att Bazze, Jonas och TRonny kom och träffade mig samtidigt som jag lämnade Bazzes legg till honom för att han skulle gå på krogen. Men stackarn valde att följa med mig hem och "se på film" istället. Blev inte mycket till film. tryckte på play och så somnade han. 

Rolig som han är höll han mig vaken till typ fyra med sitt snarkande. Då dog jag garanterat. Och vid elva imorse gick vi upp. DUKTIG CHEY JAG ÄR <3

Älskar att man faktiskt kan vänta använda sig utav både bloggtrafik och mer-trafik. Det bästa är att dem 60 läsarna jag får om dagen utav bloggtrafik + sisodär 40 st från mer-trafik för att jag inte orkar samla ihop mer poäng blir ju ändå en hel del. Om man orkar bry sig så hårt alltså.

Imorgon far jag hem till Västervik igen, längtar inte direkt om man säger så. även om det ska bli skönt att få komma hem och sova i sin egen säng samt få pilla lite med mammas dator igen.

Idag har jag och Emma faktiskt inte gjort mycket alls, vi har mest suttit här i soffan och glott samt åkt med lite olika bussar för att slutligen komma fram till Ica där vi köpt vanilj cola och godis och sedan åkt hem igen. Var även tänkt att vi skulle baka - får se hur det blir med det.

Big brother börjar ju vid tio så vi ska väl se det antar jag och sedan blir det bara att slappa resten av kvällen. Bakning möjligtvis alltså?

Ser trött ut, men beror endast på att jag är det. Ser osminkad ut, men beror endast på att jag är det.

Fast nu är det så att livet inte alltid är lätt, speciellt om man råkar heta Matilda Gabrrica och bor i en skithåla. Men det är inte vad saken gäller just nu utan anonyma kommentarer. Tycker helt enkelt att det är frustrerande att inte veta vad jag ska skriva svaret, och att svara med ett helt nytt inlägg på bloggen för en fråga som någon ställt för att sedan aldrig mer komma in på min blogg känns bara onödigt.

Det jag vill komma fram till är att om ni har frågor, kommentera med bloggadressen eller e-mail så att jag vet var i helvete jag ska svara. Inget ont om frågorna eller människorna, men blir bara så frusterad som sagt. Så jo kanske lite ont om människorna, men inte en hel drös av det i varje fall.

Och som svar på det du anonyma personen skrev: 60 BESÖKARE ÄR VÄLDIGT LITE, i varje fall när man borde få runt 150 per dag.

Nu ska jag och Emma laga tacos och äta, mycket gott. Och så får vi se hur det här smakar. Jag och mat brukar ju inte alltid fungera sådär suveränt även om vi skulle kunna låtsas att det gör det. Puss på er alla och allt sådant där onödigt crap.

Tycker inte om skitsidan, fastän jag innan sthlm samlade ihop över 1200 poäng har jag fortfarande 500 poäng kvar och ungefär 60 besökare per dag är vad jag fått. nej usch, får börja använda mer-trafik igen, då får jag lite läsare i varje fall.

Uppdatering från STHLM, det förtjänar ni faktiskt. Eller något sådant. Dem dagar jag varit här (sen i lördags) har varit grymt bra. Och idag shoppade jag upp mina sista pengar. Tre tröjor, två par skor, present till Fillan och lite till är det som införskaffats under veckan och säkert massa mer jag inte kommer på just nu.

Igår så bakade jag och Emma en ROSA sockerkaka, den var tillägnad TPfotografen på EC. Samt att vi såg på Big brother, fikade med hennes familj och satt loch skrattade fan ur oss framför datorn till typ två inatt. Idag har det varit stockholms city som gällt och det har varit riktigt awesome.

Ni får ha det grymt bra alla, jag orkar inte blogga mer nu. Och när nästa inlägg kommer har jag ingen aning om. Hem på lördag, kanske då.