Skulle väl nästan kunna kalla mig back on track igen, även fast det inte riktigt stämmer helt och hållet. Men mår lite bättre idag, mot vad jag gjort senaste veckorna faktiskt och jag måste säga... Mat är jävligt gott när man är hungrig! Senaste veckan har egentligen inte bestått utan någon självsvältning allt, men har ätit på opassande tider och alldeles för lite bara för att deprissionen fått min aptit helt åt helvete. MEN idag har jag ätit en rejäl (för att vara mig) tallrik med spagetti och köttfärssås, hemmagjord såklart.

Varit hemma från skolan har jag varit hela veckan dessutom och jag måste säga att det har varit onödigt skönt att slippa tänka på hur mycket jag har att göra. Men imorgon ska jag dit, mest för att prata med min lärare om mina problem och försöka hitta en lösning. Men orkar jag drar jag väl även på någon lektion. Känner inte för skolan numera faktiskt, finns ingen som helst motivation alls. men jag ska klara av den, bli rik, må bra och skaffa familj. För min framtid ska vara ljus, jag kan ju fan inte vara den enda som hoppas då det?

Sedan något i stil med femtiden har jag, mamma och systser sprungit ute på Hansa och gluttat i affärer. Hittade en jättefin klänning inne på Bikbok som jag självklart inte har pengar till. Liksom, jag har inte pengar till något alls just nu. Självklart skulle den vara perfekt på Nyår och självklart HAR JAG INGA JÄVLA PENGAR. Hittade en på Nelly tidigare, men mamma sa att det var för dyrt med 349:- så nog fan hittar jag en billigare, som kostar 249:- som nog fan också är för dyr. Kommer inte våga fira nyår med Jenz familj, shit, kommer inte ha några kläder, kommer se ut som fan och ÅÅHHHHHHH JAG VILL INTE!
Den gula från Bikbok, fast vill ha en grå sådan. Och den svarta från Nelly.
Är inte dessa görsnygga eller?

Kan verkligen inte beskriva hur jag känner mig idag. Är så sjukt glad över att jag fått träffa Jenz i helgen och fått mysa med honom en massor. Men så fort jag tänker på saker jag borde ta tag i, så som skolan  t.ex. så slutar jag fungera. Jag vill mest bara gråta och lägga under mig under täcket för att aldrig mer vakna upp. Jag vet mycket väl att jag valt helt fel linje, inte för att jag vill gå någon annan linje utan för att jag inte förstår någonting. Jag lär mig absolut ingenting och jag har ingen som helst motivation. Hade jag valt rätt linje hade jag väl kanske åtminstone haft motivationen till att gå till skolan. Men enda anledningen till att jag sökte hit var för att jag var tvungen att söka något så jag bara kumnde ta mig från Västervik. Varken mina lärare eller min klasskompisar kommer någonsin förstå att jag har haft det relativt tufft genom hela min skoltid, jag har även någon slags socialt handikapp och jag klarar nästan ingenting på egen hand.

Jag vet att min familj blir arg på mig för att jag inte "bryr mig" men helt ärligt så orkar jag inte. Jag orkar knappt gå upp på morgonen. Och lyckas jag ta mig upp på morgonen är jag totalt slut redan vid tretiden och orkar då inte heller göra något annat än att sova. Hur är det då tänkt att jag ska orka fixa med hemläxor, lägga tid på stora frågor som jag inte varken kan eller förstår någonting av?

Vill hoppa av, blir ingenting efter det här ändå. Men det skulle mamma aldrig gå med på för då blirt hon av med en jävla massa pengar. Och då kan jag lika gärna sluta äta redan nu.

Senaste veckan har varit totalt jävla katastrofal för min del, både fysiskt och psykiskt. Dem senaste fyra dagarna har jag gråtit mig till sömns varje natt för att jag verkligen inte mår bra just nu. Men på dagarna har jag tryckt upp ett jävla fett leende i mitt ansikte i hopp om att ingen ska märka skillnaden. För nog fan är det så mycket jobbigare när folk vet om hur man mår, även om det kanske egentligen är det som borde vara så.

Har många gånger under de senaste veckorna övervägt att göra slut med Jenz, endast för att jag känner mig så fruktansvärt ensam och jag vill inte att han ska vara den som får ta all min skit hela tiden. Missförstå mig inte, jag älskar honom. Ja, jag älskar honom. Men jag är ändå rädd att han ska dumpa mig för att han inte orkar med mitt gnäll längre och då blir ensam på grund av det, därför känns det bara lättare att göra slut med honom för ska jag vara ensam så kan han ju faktiskt inte vara där.

Men han är min klippa i stormen och hur mycket dumma saker jag än sagt och hur mycket vi än har bråkat har vi ändå inte gjort slut. Just för att jag litar på honom till 100% och om han säger att han skiter att jag mår dåligt och det inte får honom att tycka illa om mig på något vis så får jag lita på det. För vi alla behöver någon att luta oss emot ibland, jag önskar bara att han inte var den personen hela tiden. Och han är verkligen den enda, då jag inte längre har några vänner, knappt på internet heller och att prata med mamma är som att prata med en vägg. Det går inte då hon har tagit hand om en unge med för mycket problem innan och fortfarande gör, och så kommer jag där och ställer till det för henne hela tiden. Jag är säkert anledningen till att hon mår dåligt nu ändå, så bara bäst att hålla käften.

Inget mer bloggande blir det på ett tag, imorgon åker jag upp till linköping för en ny fräsch start den här helgen åtminstone och ska umgås med min pojkvän. Ska bli så otroligt skönt att prata, pussas och kramas efter en hel veckas instängning på rummet efter praktiken. Det är faktiskt väldigt enkelt att vara mig, efter praktiken som jag har haft i snart tre veckor så kommer jag hem, går och lägger mig och sover några timmar, sedan äter jag och sedan ser jag på onödigt många filmer innan det är dags för mig att sova igen. Händer det dock i mer än 1 år i rad är det inte längre så kul kan jag väl passa på att säga. Ensamheten tär på en så otroligt mycket. Och jag har tappat min social förmåga helt. Vet inte ens hur man gör längre.

Idag var det nästsista dagen på praktiken för den här veckan, och gud så segt det är när folk inte har några pengar och därför inte är ute och handlar. Framåt lunch är det som värst för den dleen också, då folk bara kommer, ställer sig och tittar på damjackorna vid ingången (även killar) och sedan går igen. Och man hungrar så att hela kroppen skakar ungefär. Det är riktigt hemskt ibland faktiskt. Men dagen har i största allmänhet varit riktigt bra faktiskt, haft rätt mycket att göra och har även försökt jobba lite med mina svårigheter idag. Känner mig lite duktig faktiskt, som försöker så gott jag kan även om jag misslyckas gång på gång på gång på gång. Men man lär sig ju trots allt av sina misstag, och gör därför inte om det. Men måste bara hitta mitt sätt till att göra saker.

Ska nog göra mig en kopp té för att sedan se på senaste avsnitten utav Gossip Girl och Sons of anarchy. Känns som om jag kommer somna mitt i allt, men hoppas på tur att jag slipper det. Vill inte vakna jättepigg imorgon klockan sju som jag gjorde idag, det har förstört nästan hela dagen, och jag är så fruktansvärt jävla trött. Nu under helgen skulle det vara ett under om ni hörde av mig faktiskt, med tanke på att någon dator har jag trots allt inte. Men ni får ha en superduperbra helg allihopa, så hörs vi när jag kommer hem på söndag eller också på måndag efter praktiken!

PUSS!

Var ju precis som många andra och såg Breaking Dawn igår på Bio. Och fy helvete vad jag skrattade vissa delar, och vissa delar var man ju lite ledsen. Men någon tår föll aldrig, mer än när jag skrattade så otroligt mycket. Den var något i stil med epic om man faktiskt får använda ett sådant ord om just Twilight serien, vissa håller med och vissa gör det inte. Men jag tyckte i alla fall att den var superbra och den hamnade lätt bland mina topp fem bästa filmer. Jätteglad att jag såg den faktiskt, nu hänger jag med i nya snackisen.
1. Peter Pan 2. Lejonkungen 3.  Wild Child. 4. Breaking Dawn 5. Beastly.
Den som blev nerknuffad var nog trots allt Transformers faktiskt, älskar dem högt, men nu åkte dem ner <3

Något jag förundrats över är att jag faktiskt aldrig slutar vara trött. Jag blir även tröttare av precis allting, men trött är jag hela dagarna i enda. Spelar ingen roll hur mycket mat eller frukost jag äter, jag bara är trött. Sovtrött kanske jag mer ska kalla det. Har ju verkligen inte kommit ur det barnstadiet där man sover efter maten heller direkt, sover innan maten dock, vaknar, äter och ser på en bra film. Jag tycker det ändå är konstigt att alla andra kan stojja och stimma hur länge som helst och göra saker hjela tiden, för mig är det normalt att sova. Några reflexer alla andra råkare radera när dem körde datorspel första gången?

Onsdag idag, jag har praktik som vanligt förutom det faktum att jag hade tänkt mig att börja en timme senare idag för att istället gå vid 18. Jag och Linnéa har ju trots allt en heldag på stan kan man väl säga. Våra praktikplatsen ligger med mellanrummet bikbok inne på Modehuset här i Kalmar, lite knäppt kanske, men det känns som jättstor skillnad mot när man sitter i skolbänken. Bio ska vi på ikväll också, tackar nästan för det då jag har längtat till det här like forever and ever. Breaking Dawn är ju trots allt här och det känns som ett måste att se den nu när alla bara "Det är den bästa av dem allihop blabla". Men hade ju ändå tänkt att se den sedan tidigare så skulle ju ändå göra det innan alla sa så ändå.

Praktiken alltså, kanske dags att äta frukost nu så vi kommer någonstans i utvecklingen. PUSS!

Känner mig så himla duktig som faktiskt har hunnit med massor idag. Har shoppat fast jag har haft praktik till kvart i fem och dessutom hunnit med bussen hem även fast shopping i vägen. Fått hem en massa nytt faktiskt, eller kanske inte en massa, men en t-shirt, en ny tubhalsduk, en myskofta, ett par jeans och ett långt linne/klänning. Egentligen ingen klänning, men tänker använda den som det. Byxorna får ni dock inte se då jag känner att jag inte är riktigt "klar" med dem. Är väl tänkt att jag ska göra shorts av dem möjligtvis, men till dess att jag tänkt klart så låter vi bli. Kan ju alltid använda dem i min antiemostil jag bara har när jag inte orkar bry mig längre. Förhoppningsvis så fungerar de utmärkt. Man kommer kunna se mig i dem imorgon i varje fall, samt nya halsduken och nya t-shirten (eller?).

Gjorde riktiga kap idag tycker jag fan. Förhoppningsvis hade jag fortfarande en massa pengar kvar sedan tidigare (har ingen koll alls) och gjorde då inte av med speciellt mycket av dem pengarna jag fick insatta utav min såkallade far. Imorgon ska ju i varje fall på bio med Linnea och då blir vi av med lite till. Kommer ju känna mig asfattig ett tag efter det. Men den 25:e får jag mina pengar från mamma och den 28:e borde jag få mina lunchpengar från skolan, vilket betyder att jag håvar in ytterligare nästan 900kr att spendera på Jenz julklapp. Har hittat den perfekta grejen faktiskt, men tänker inte köpa genom internet då det kan vara så mycket fel som jag inte orkar ta hand om. Så jag och mamma ska gå ner på stan och se vad vi hittar där.

Nu är det faktiskt dags för mig att se på Twiligt, New Moon och Eclipse om jag vill hänga med imorgon på Breaking Dawn. Vet dock inte hur många av filmerna jag hinner med idag innan det är dags att sova, men man kan ju alltid försöka få ner det till en bra tid liksom.

Innan klockan ens hade slagit fem så gick jag ut från praktiken, ut från modehuset och bort till busshållsplatsen, i ett kolsvart mörker fick jag stå och titta efter bussen. Även om gatulamporna lyste så var det knappast tillräckligt och jag gav ifrån mig en så stor suck att tjejerna som satt på bänken i busskuren vände sig om och tittade på mig. Det här med höst och vinter har aldrig tilltalat mig. Jag är inte typen som tycker om varken snö eller regna, och absolut inte den förbannade kylan. Men det som stör mig mest i år är nog trots allt mörkret. Visst, det må vara mysigt, så länge jag har några tända ljus, en pojkvän att dela det med och lite bra musik eller en film och godis. Men hur ofta skulle det egentligen ske om vi bodde närmare varandra än vi gör nu? Det är trots allt 24 förbannade jävla mil emellan oss. Som jag egentligen tackar för eftersom jag hinner sakna honom innan han är tillbaka i mina armar, trillandes på mina läppar.

Det känns så meningslöst att gå upp på morgonen numera. Antingen är det jättevarmt, eller inte varmt, men solen lyser och det är inte ett moln på himlen, eller också så ser man inte bort till den andra busshållsplatsen som förövrigt bara ligger 40 meter därifrån, just därför att dimman har slagit till och den har slagit till på största möjliga sätt.

Har förövrigt hittat ett par Jeffrey Campbell skor som jag förhoppningsvis har pengar till redan efter jul (om jag inte får dem i julklapp dvs). Sa i varje fall att jag ville ha dem till mamma, och med tanke på att frakten bara ligger på 60:- och skorna kostar £130.00 så känns det som någon ganka värt (det är väl drygt 1000:- tillsammans?). Utsålda för stunden, men en ny order är påväg till butiken och beräknas komma den 10:e December. Så förhoppningsvis har dem några kvar efter det att jag köpt julklapp till Jenz och även fått lite julklappspengar att handla för. 

Don't they look SOOOOO fierce... Bildlänk!

Hade tänkt att klaga på KLT förut, precis efter det att jag och mamma hade gått och handlat, men var för upptagen med att leta intressanta tävlingar att deltaga i att jag totalt glömde bort det. Istället får jag göra det nu, sådär offentligt så att alla kan se det. Det hela började med att mamma kollade KLT's hemsida efter en buss till Hansa för att vi hade tänkt oss att shoppa lite mat och annat nödvändigt på Citygross eftersomn någon bil har vi ju trots allt inte, och hunden tål inte att lämnas ensam så därför måste man vara tre om saker och ting hela tiden. När vi kom till busshållsplatsen så ställde vi oss och väntade och väntade och väntade i år och dar. Kollade då på den där tidslappen alla jävla busskurer har. Och vad står det då inte där om inte 45, glöm inte att det stod 29 på KUKLT's hemsida. Vi väntade och väntade och väntade och väntade till dess att vi slutligen bestämde oss för att gå till konsum istället då vi bara hade 35 minuter innan vi skulle gå ut med vovven (fem i fem).

Gick bort dit, och vad ser vi då om inte bussjäveln sådär TJUGO MINUTER FÖRSENAD! Så nu tycker jag helt ärligt att KLT kan dra åt helvete, och vore det inte för att det är den enda jävla förbindelsen en vanlig svensson har råd med hade jag tagit taxi till skolan, till praktiken, till stan, till var som helst. För det här var riktigt dåligt faktiskt. Först säger hemsidan en sak, och så säger lappen en sak och efter det så kommer bussen efter en sak. Inte rätt, det var kallt ute må jag säga.

Hoppas KLT förbättrar sig snart. Enda anledningen till att en buss ska få vara 20 minuter försenad är om buissen krockat eller om chaffisen fått en hjärtattack.

Känner nästan för att gå till praktiken imorgon endast för att jag vet om att jag inte har fått 35 timmar den här veckan. Samt att jag ändå inte kommer göra något om jag sitter hemma, jo jag sitter ju hemma. Men mer än så är det inte faktiskt. Dessutom kan det ju faktiskt inte vara så illa om jag går dit imorgon, 10-17 är det ju öppet bara samt att det är så fruktansvärt tråkigt att inte ha någonting att göra. Vet dock inte om jag vågar, har trots allt inte pratat med Stina om jag får vara där imorgon så troligtvis sitter jag hemma ändå. Är en riktigt liten fegis när det kommer till att göra saker by impulse om ni fattar vad jag menar?

Att vi faktiskt överlevt dagen trots en misslyckad modevisning eller två samt för mycket folk och stress = panikångest firas nu med att lyssna på sorglig musik och snart hade jag tänkt mig att göra en kopp té för att sedan se på Shrek. Känner inte att det finns så mycket annat att göra faktiskt, och det är så onödigt jävla tråkigt att slösa bort kvällen med att lägga mig och sova. Då är jag ju uippe innan tre inatt och tjoar och tjimmar för att jag redan sovit min dos. Life sucks sometimes!

Är så trött på livet idag, eller kanske inte livet. Är relativt nöjd med mig själv även fast många egenskaper med mig även är fel. Men att alltid behöva få ta andras skit, att få skit för att jag säger emot om jag inte tycker att det är rättvist. Ibland känns det som om hela världen är emot mig när jag försöker säga till min syster att sänka musiken eller bara g¨å ut från mitt rum. Oftast får jag höra "är lilla pluttan sur idag?" utifrån köket eller vardagsrummet där mamma sitter. Och hur jag än försöker förklara för henne att jag är trött på att Carro får göra som hon vill och inte jag så hyshar hon mig bara och säger åt mig att sluta gnälla och hålla käften.

Jag undrar, finns det någon respekt i den här jävla familjen alls egentligen? Jag menar, allt som Carro gjort när vi var mindre har gått över på mig då hon förnekat att hon tagit den och den saken, och sedan har alla skrikit åt mig att ge tillbaka den. Hur många gånger har inte min syster slarvat bort något, och sedan kommer in och drämt till mig och skrikit åt mig för att jag tydligen ska ha tagit någonting? Förr i tiden låste jag in mig i min lilla garderob när jag var ledsen, dvs tog ut nyckeln ur låset, hoppade in i garderoben och drämde igen garderobsdörren. Det var enkelt när jag hade Jullan, en liten dvärghamster som jag älskade högst i världen. Henne brukade jag ta med mig in och sitta och klappa på till dess att hon somnade i min hand. Det var tröstande att ha någon där, även om den inte pratade och var människa. För mig var hon allt.

Jag borde vara stor nog för att se att så kan inte hela livet se ut, och tro mig, jag ser det. Men förnekar det för att det bara var så mycket enklare back then. Jag saknar att ha ett simpelt liv, där det enda man som vänner bråkade om vem som skulle ha den och den leksaken.

Har varit så himla osäker senaste veckan och just insett att det kanske inte har sett så bra ut för mig en längre tid än jag först trodde. I stort sett hela sommarlovet har jag även där spenderats sittandes ensam på mitt rum jag en gång i tiden hade. Gav en inbjudan till alla jag tyckte behövde det när jag skulle flytta för att söäga hejdå till de människorna jag kanske inte skulle ha sett på så länge. Det var egentligen aldrig ett hejdå utan mer ett "nu flyttar jag, ha det bra i skithålan! Kom och hälsa på nere i kalmar" The thing is, människor slutade bry sig långt innan det. Hade det inte varit för att det var alkohol, en slags fjantig fest och en hel del kanske för andra värda människor där. Då hade ingen brytt sig om att "Önska mig lycka till".

Den jag trodde skulle fortsätta prata med mig mest, jag menar, hur många nätter har jag inte spenderat med honom och hur många gånger har vi inte bara legat i hans soffa och glott på film. Han var ju trots allt en bästa vän, något jag hade väldigt gott om trodde jag. Han var en sådan där riktigt vän kändes det som, men han är numera upptagen, tar inte kontakt och har absolut inte tid att ses när jag kommer till viken. Han sa till Jenz att han var rädd att hans känslor skulle bytas ut och han skulle börja tycka om mig mer än som vän. Men det verkar mest som om han faktiskt bara sa det, för att han är rädd för att Jenz ska tycka illa om honom. Han slutade ju trots allt umgås med mig när jag och pojken min blev tillsammans, han hörde av sig ytterst sällan mer och mer. Han sa aldrig ens vad han tyckte och tänkte om mig till mig, något jag skulle ha uppskattat högt med tanke på hur nära vi stod.

Jag har nu kommit fram till att jag hatar människor, deras jävla moral ligger helt åt helvete och jag förstår inte hur man kan svika någon på det sättet jag har blivit sviken, flera gånger. Jag kom till kalmar föär en nystart, det enda jag suktar efter numera är att hitta någon att vara med, som var som han. En bästa vän!

Idag är jag ledsen, kanske lite onödigt myycket ledsen också för den delen, men jag är ledsen, det är grejen. Så detta blir ett av mina klagoinlägg där folk ger fan i att kommentera för att dem inte vet vad fan dem ska svara, kommenterar dem har dem dessvärre inte ens läst inlägget. I varje fall så är jag ledsen för att mitt sociala liv är helt åt helvete. Såg fram emot en helg med pojkvännen i systsers lilla stuga till hem i helgen. Det må vara Västervik, men han får mig lycklig, minns ni? Well, det skiter sig. För min inkompetenta jävla horskola har bestämt sig för (eller möjligtvis bara mina lärare kanske?) att det är obligatoriskt att vara medverkande på gymnasiemässan på Lördag. LÖRDAG AV ALLA DAGAR!? Hade inte deppat så om det inte hade varit så att det är min enda chans på kanske väldigt länge att träffa Jenz innan vi båda har nog med pengar för att ta oss till varandra igen. Vilket även är aldrig för min del, men åtminstone för honom.

Måste alltså skippa det för en jävla gymnasiemässa på Lördag där vi ska gå i skolan för att ja? Vad fan gör man? Måste dit, för tänker inte gå i skolan den dagen alla andra går på jullov så att säga. Tycker synd om mig själv faktiskt, för något social liv har jag ju verkligen inte här i Kalmar, har trots allt inte bott här mer än tre månader. Men har inte hittat "min" typ av människor att umgås med än heller för den delen. Så när alla andra umgås med sina familjer på söndag eller kanske till och med sina vänner, då sitter jag hemma framför datorn och hatar livet för att jag inte har något att vara med.

Är äckligt trött på att vara ensam faktiskt, men har väldigt svårt med det där att ta kontakten först och fråga om någon vill hitta på något. Jag är inte den typen av människa, även om jag kanske verkar som så ibland. Hade gärna funnit mig några vänner att umgås med faktiskt, någon att ta en fika medibland och kanske gå och glutta i affärer eller se på film med. Men allting handlar ju om hur jävla snygg man är, hur mycket pengar man har och vad man lyssnar på för musik numera. Så kommer jag någonsin passa in?

Första dagen på praktiken är nu avklarad och jag måste säga att jag är lättad över att vara hemma även om det inte hänt mycket alls denna dagen. Men det är nog just precis det som varit problemet. Det har mest blivit att stå och glo på folk som går utanför butiken påväg hem med sina skopunkten och H&M påsar. Fyra kunder är vad som kommit förbi idag, men det har känts relativt okej ändå faktiskt. Tjejerna har inventerat hela affären, skrattat och varit sura över för lite mat. Medan jag och Peter har stått i kassan ute i butiken och diskuterat musik och lite om min bakgrund. Har varit riktigt trevligt faktiskt.

Är väl egentligen dags för mig att styoppa ner mig själv under täcket tillsammans med mina bästa vänner i Hellcats och en kopp té. Förhoppningsvis joina den folkskygge hunden också, men hur troligt är det liksom. Lite andra dofter än mina egna är välkomna in i mitt rum faktiskt. Även om mina kuddar fortfarande luktar Jenz och ändå har jag sovit på dem själv i två nätter. Sover bäst när jag tror att han ligger bredvid mig i varje fall så gör väl kanske inget om man säger så. Saknar honom dessutom, något otroligt faktiskt och gör inget annat än att längta till dess att jag får se hans skepnad igen.

Tragisk är jag ibland, men det måste man ju faktiskt få vara också. Mamma kallas mig knasig, men rättar henne alltid och säger att jag är kär. Som i det faller då Roy sov här i lördags och mamma bad om att få en kudde av mig. Då gick jag stolt ut och sa "här får ni den som luktar minst Jenz!" ocjh hon svarade "vi ska ändå byta lakan på den!" eftersom hon inte fattade skämtet. Sa senare "Jag menade att ni får den för att jag vill ha dem kuddarna som luktar Jenz." Då hajade hon till åtminstone och kallade mig knasig. 
Nå är jag knasig eller kär?

Sitter med ricinolja i håret, ögonfransarna och ögonbrynen för andra gången nu. Och jag kanske inbillar mig när jag säger att håret har växt 3 millimeter sedan sist. Kan juu ha mätt fel sist även, men ny spände jag verkligen håret och kammade det så rakt jag kunde ut på linjalen, hela 11,8 millimeter var det nu. Inbillar mig säkert. Men man kan ju alltid leva lite med placebo och må bättre över det. Ögonbrynen har jag dock kört flera nätter i rad nu. Och jag måste säga att det stackars håret växer som ogräs. Eftersom jag har tvingats plocka båda ögonbrynen varje dag sedan jag började med mitt "tja jag vill också testa ricinolja"...

Mår skit, ät kissnödig, men vågar inte kissa, det gör ont. Är egentligen hungrig, men det tar emot när jag äter så istället får jag sitta och trösta mig med e4n kopp té och massa kladd i ansiktet och i håret. Känns ändå relativt lugnt, är långt ifrån lika kissnödig som jag var imorse. Och nu har jag ändå druckit bra mycket mer. Vi får väl se om jag överlever morgondagen trots allt. Förhoppningsvis så ja!

HEJA CARLINGS!

Har gått och skaffat mig något i stil med urinvägsinfektion skulle jag gissa på, anledningen är att jag kissar, är fortfarande kissnödig, sitter på toa i 20 minuter, ger upp, ställer mig upp, går därifrån, hamnar här och så är jag kissnödig igen. Och så går det alltså bara om och om och om igen. Har trots allt suttit uppe i nästan två timmar pga det här. Dessutom gör det ont och kliar och jag känner mig som en jävla fisk på torra land ungefär.

Är trött som tusan, men hinner knappast gå och lägga mig innan jag måste upp igen, så det kanske bara är bäst om jag faktiskt går upp nu, ju tidigare kan jag ju även sova ikväll och imorgon är ju trots allt första dagen på praktiken. Förhoppningsvis slipper vi det här då och jag kan göra annat än att sitta inne på toaletten och dricka citronkoncentrat för att bli riktigt kissnödig. Jag HATAR livet!

Önskar jag hade någonting kul/viktigt/intressant att berätta, något alls. Men det är så jävla tomt, åtminstone vad jag kan komma på. Just nu är jag mest bara bloggsugen och kä'nner för att skriva av mig lite. Även om jag inte kommer skriva av mig och berätta om allt så är skrivandet ett sätt att uttrycka mig genom och ju hårdare jag slår på tangenterna ju mer ilska/ånger försvinner. Mår relativt kasst idag, även om jag egentligen inte har mycket att må dåligt över. Känner mig ensam och snäppet övergiven. Samt att jag saknar Jenz redan fast han bara varit borta några timmar än så länge. Dröjer ju trots allt säkerligen några veckor innan jag har pengar nog för att ta mig till honom eller han har pengar nog för att åka ner hit. Kostar ju trots allt skjortan att åka tåg.

Ska aldrig mer handla något känns det som, 950 kr var det jag hade med mig ner till Västervik när jag åkte förra onsdagen. Hem hade jag bara drygt 200, nå vad har jag gjort? Ingen aning. Köpt mat antagligen, för jag köpte ändå relativt mycket, och allt gick i stort sett åt dessutom. Samt att jag kan tänka ut några enstaka gånger då jag köpte donken mat till jenz, eller handlade en extra juice och lite godis. Men det kändes aldrig som mycket. Så nu kan jag verkligen inte göra någonting på typ två veckor. Då jag och Linnea faktiskt ska på bio (Breaking Dawn) på onsdagen. Sedan har jag inga pengar alls på något i stil med 10 dagar. Hur överlever jag då? mamma får köpa godis och så ger jag fan i att gå ut efter det att jag kommit hem från praktiken!

Några filmer i nedladdningslistan och än så länge har jag faktiskt hunnit med att se på Beverly Hills Chihuahua och gått ut med Ludde på en nästan långpromenad. Inte lätt att gåmed den stackars hunden när han vägrar och istället lägger sig ner och rullar bland löven. Well, det blir mamma som får duscha honom när han blir för smutsig, INTE JAG! En kopp té, mina sista chokladbitar och lite Beverly Hills Chihuahua 2 och Black Swan och mina sista tårar får det väl bli nu då. Kommer säkert gråta, har varit på helt cp humör hela dagen och varit överkänslig som attan. Det är helt enkelt bara att vänta ut dagen, sova och hoppas på att det har gett med sig till imorgon.

PUSS!

Sitter just nu, för första gången med en jävla massa (egentligen jättelite, men eftersom håret är så fettigt känns det som mycket) ricinolja i håret och gissa om jag är glad. Har även duttat på lite på både ögonbryn och ögonfransar i hopp om att ögonbrynen ka växa ut och ögonfransarna ja, bli längre. Mätte nyss håret på ett ställe, det stället jag kommer fortsätta mäta på, då det är det lättaste stället. Och jag orkar inte mäta på fler. 11,5 cm är det som växt ut sedan det att jag rakade av det. Så man kan väl ta den nedersta bilden som en före-bild ungefär. Ser ju exakt likadant ut, förutom att håret nu (det på sidorna som var kort) ligger på öronen och resten täcker i stort sett öronen helt åtminstone. Ja, jag har slutat använda sidecuten, låter håret där växa ut också, så därför har jag nu min vanliga bena.

Till: Det här fast 2 cm längre.